Det utopiska hjärtats sammansmältning

Ulrika Milles skriver i Över alla hinder – en civilisationshistoria (2000) att hästflickan, ridande eller icke-ridande, måste ha ”sin utopi broderad i hjärtat”, och att hästboken kan fungera som ett slags broderinål. Jag tänker på detta när jag läser Jojo Moyes Under Londons broar (2009/2020). På omslaget citeras en recension i Tara: ”Moyes vet hur man väver en bra och värmande feelgoodfilt.” Jag tänker på att feelgood-romanen också har sin utopi broderad i hjärtat, jag tänker på hur resan skildras, från den översiggivna ensamma själarna i bokens början till dess att de, på krokiga vägar, hittar fram till varandra.

Under Londonds broar handlar om Sarah som bor hos sin morrfar, han som var beridare i den franska elitryttarstyrkan Le Cadre Noir, som lämnat Frankrike för kärleken till Sarahs mormor, och som efter mormoderns död lagt alla sina pengar på en häst till Sarah, en häst som kan klara Le Cadre Noirs svåra dressyr. Sarah och morfadern tränar tillsammans. Hästen, Boo, står i ett osannolikt stall, under Londons broar, en rest av en hästverksamhet som förr inkluderade droskhästar och en rad olika stallbyggnader. Men när morfaderns får en stroke faller Sarahs liv samman. Hon är alldeles ensam, och riskerar att förlora Boo till den skumma hästhandlaren Sal. På ett knöligt sätt hamnar Sarah i Natashas liv. Natasha som är advokat och som nyligen separerat från sin man. Kombon Sarah och Natasha kompletteras med Natashas exman Mac, och den olyckliga familjen hankar sig fram. Så tillkommer komplikationer. Sal tar över stallet där Boo står, och plötsligt har Sarah en stor ekonomisk skuld till honom. Hon kan inte lösa den, och det slutar med att Sal säljer Boo. Sarah stjäl tillbaka sin häst och påbörjar den äventyrliga flykten till Frankrike, staden Saumur och Le Cadre Noir, där hon hoppas att hon och Boo kan få existera på sina villkor.

Fjortonåriga Sarah har just sin utopi broderad i hjärtat. Hon vet att morfaderns hjärta gick sönder när han lämnade Frankrike och hästarna. Hon vet att han längtar tillbaka. Och hon vet att hennes hjärta vill göra det som hans saknat. Hon vill till Le Cadre Noir. Hon vill bli del av traditionen som grundats i Xenofons lära om ryttarkonsten. Men mest av allt vill hon vara med sin häst. Det hennes utopiska hjärta vill är att smälta samman med hästhjärtat. Hon försöker beskriva det för Mac: ”Det handlar om perfekt kommunikation. Och det kanske bara behövs att man rör lite på fingret eller rättar till tyngdpunkten. Det är annorlunda varje gång, för han kanske är irriterad eller jag kan vara trött eller underlaget kan vara mjukare. Det är inte bara teknik. Det är två hjärnor, två hjärtan… som försöker komma i balans. Det handlar om vad som händer mellan oss.” (212)

Sarah talar om en kunskap som traderats i generationer. En kroppslig kunskap som kräver att man kan gå utanför det egna jaget, egot, och verkligen känna en annan varelse. Det är en sådan kunskap som hästbokens utopi handlar om. Det är att uppnå en kärlek som är mer än kärlek. ”Papa klappade henne på handen. ’Det Xenofon vill är bättre. Han vill ge respekt, bästa sortens omvårdnad, konsekvens, rättvisa och vänlighet. Skulle hästen bli lyckligare om han talade om kärlek? Non.’ Hon hade varit fast besluten att inte hålla med honom. ’Men du ser väl att det finns kärlek i det han gör, det han… rekommenderar. Det finns där i varje ord även om han inte talar om det. Det finns där, Sarah. I. Varje. Liten. Handling.’” (334)

Kärleken till hästen, om den nu är en kärlek, ställs i kontrast till Natashas och Macs såriga förhållande. Kärleken till hästen, den handlingsbaserade kärleken, målas upp som ett alternativ till kärleken mellan människor. Den kärlek som blir komplicerad av att kommunikationen aldrig funkar, och för att ingen på allvar tycks försöka förstå den andra. Den mänskliga kärleken framstår som egoistisk. En kärlek som är kär i sig själv, som är kär i den andras snygghet, i bekräftelsen. Sarahs kärlek, den oändliga respekten, till Boo är något annat. Det är en uråldrig kärlek som löser upp individen och subjektet och skapar en symbios.

Denna perfekta kommunikation hjälper Sarah och Boo ur livsfara. Under ritten till Frankrike blir de attackerade av ett motorcykelgäng, och då använder de den stridskonst som Xenofons lära grundats i. ”Sarah var Xenofon med stridslarmet i öronen, och hon litade med hela sin kropp, hela sin själ, på det tappra djur hon hade under sig. Hon var allsmäktig, osårbara, briljant. Hon var ursinnig och stolt, utan någon annan önskan än att överleva. Världen försvann.” (310) Boo utför en capriole, som ett baletthopp upp i luften och en flygande spark. Det räddar dem från fienden.

Här byggs kärleken samman med kriget. Kommunikationen mellan häst och människa är en stridskonst. Det är en konst och ett krig. Jag tänker att det är den där sammansmältningen, symbiosen, det dubbla hjärtat, som slåss mot världen. En utopi som slåss för sin existens.

Under Londons broar är inte Moyes enda hästbok, jag har tidigare skrivit om Bergens stjärnor här: Kombon Flickor + Hästar + Böcker, och dess radikalitet | Bara hästböcker (wordpress.com) Det är hästböcker för vuxna som kombinerar strävsam feelgood med hästvarandet. Båda böckerna handlar om hästar, om tradition och kunskapstradering, om böcker och läsande, om lärande och kärlek.

Jag tänker igen på det radikala som sker i det att kroppar smälter samman. Jag tänker på Queer Nation-manifestet, som konstaterar att ”every time we fuck we win”. Jag tänker att det är en patriarkal klyscha att jämföra flickors varande med hästar med sex. Men jag tänker också att häst-flick-symbiosen är bättre än sex. Att den är en lika stor vinst. Varje gång vi rider, vinner vi. Eller med Sarahs/Xenofons/Moyes ord:

När jag blir en ryttare kommer jag att bli en bevingad människa. (335)  

En reaktion på ”Det utopiska hjärtats sammansmältning

  1. En jättebra bok! Av titeln är det svårt att förstå att den handlar om hästar, men den är verkligen välskriven och författaren kan häst! Fängslande och hjärtknipande.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s