Gästblogg: serieskapare Maria Wigelius

Den djupa och villkorslösa kärleken till hästar. Jag har många gånger själv försökt att förstå, eller förklara för andra, varför jag blev så drabbad av just hästar som barn. De var otillgängliga och dessutom stora och farliga, jag var minst lika livrädd som förälskad. I brist på hästar i min närhet så tecknade och målade jag dem. Jag blev också förälskad i många leksakshästar som var fina. My Little Ponies med sina förtrollande hårfärger och ikoniska symboler, min plasthäst Rosie med sina stora blänkande ögon. Vissa leksakshästar hade en luddig päls som jag och en kompis brukade dra av. De var så vackra där under! Uttrycksfulla ansiktsdrag, muskler och senor som avtecknade sig tydligt i den vita plasten. Det som gjorde intryck på mig var framför allt snygga linjer. En figur med rätt sorts linjer, silhuett och kontur. Jag försökte ibland kopiera teckningar jag tyckte om med grafitpapper men det blev ändå inte samma sak, jag lyckades inte fånga känslan. Vad är det egentligen som gör en bild magisk? Vad ger det där exakta uttrycket, men samtidigt fyller motivet med liv och rörelse?

Marias serie ”Är hästar för mig?” Min Häst nr 19 2020

Första gången jag möttes av den fulländade bildmagin var när jag läste Lena Furbergs tecknade serie: Vem är han? Hästen som jag kallar King! Jag hade hittat några sidor ur en trasig serietidning och i rutorna där en svart hingst flöt fram i ökenlandskapet kändes det som att hästen fick liv och nästan rörde sig ut ur sidan. Jag vet inte hur gammal jag var men det var innan jag kunde läsa och illustrationerna gick rakt in i hjärtat. Då startade också min kärlek till seriemediet och tidskriften Min Häst. Lena Furberg kunde avbilda hästar på ett sätt som gjorde dem helt verkliga, även om de var bevingade enhörningar. Och hon kunde göra vardagsrealistiska skildringar av konflikter i stallet, där människans problem och rädslor stod i fokus utan att någonsin göra avkall på det som var allra viktigast – hästen!

Fortsätt läsa

Förlagsstudenten och litteraturvetaren Anna Sandström gästbloggar vecka 2

Vill du läsa Annas första blogginlägg klicka här.

Galoppombyte – Samma ämne i ett nytt format

När jag under hösten 2020 började den ettåriga kursen förlagskunskap på Stockholms universitet visste jag att vi skulle ha en projektkurs i början av den andra terminen och jag visste också vad jag ville att mitt projekt skulle handla om: hästböcker.

Jag fann det dock svårt. Jag visste inte hur jag skulle ta mig an ämnet från ett perspektiv som inte var litteraturvetenskapligt. Jag visste ju inte ens hur hästbokens roll inom förlagsbranschen såg ut. Vad tyckte man om genren egentligen? Hur arbetade man med den? Vad för betydelse har genrelitteratur för bokbranschen i sin helhet? Och hur passar jag in mitt i allt detta?

Ja, många frågor (igen) som helt enkelt behövde sitt svar. Och svaret på frågorna blev frågorna själva. Jag behövde skapa ett utrymme där jag fick gräva mig ner bland dessa frågor, och för att vara ärlig, osäkerheter, och ge mig själv en plats där jag kunde ta mig an dem.

Det slutade med att jag bestämde mig för att mitt projektarbete skulle vara att jag producerar en podcast i tre avsnitt. Detta beslut gjordes utifrån två utgångspunkter: ena var att två elever från kursens tidigare årskull hade startat en podcast, vilket visade för mig att de var görbart. Den andra utgångspunkten var att min underbara lärare Pamela Schultz Nybacka uppmuntrade mig till att det var en bra idé som skulle uppskattas.

Arbetet började dock skumpigt. Jag kände mig väldigt vilsen och förvirrad och kunde helt enkelt inte se hur jag skulle göra podcasten på ett sätt som skulle passa in inom ramen av kursen. Min första idé utvecklades kring att jag ville intervjua folk utifrån att jag ville skapa ett varumärke kring mig själv som en ”hästboksredaktör” och att jag då skulle bjuda in folk som kunde prata tillsammans med mig kring hur man frilansar och skapar sig själv ett varumärke inom förlagsbranschen. Nu när jag beskriver detta kortfattad här så kanske (kanske) det låter någorlunda rimligt men tro mig, min första pitch var en enda röra. Responsen från mina kursare var simpel: kan du inte bara prata om genren? Mitt svar till detta var: men, varför vill förlagsbranschen höra om den?

Ja, jag var förvirrad och osäker, något som jag genom podcasten fick reda på att jag inte var ensam om. För det slutade med att jag gjorde idén mer simpel och helt enkelt gjorde så att jag kunde få utforska mina osäkerheter och få ställa de frågor som jag har om branschen och genren till väletablerade och sakkunniga personer som har erfarenhet av de två fälten.

Det blev till slut dessa tre avsnitt som jag skulle producera: ett avsnitt om hästboksförfattaren tillsammans med Malin Eriksson Sjögörd, ett avsnitt om hästboksförlaget Kikkuli med Anna Lärk Ståhlberg och ett avsnitt om hästbokens roll inom litteraturkritiken tillsammans med Ingrid Bosseldal.

Gästbloggare: förlagstudenten och litteraturvetaren Anna Sandström

Det var en regnig söndagseftermiddag som jag bestämt satte mig ner i en fåtölj med ett garnnystan i ena handen och ett par stickor i den andra. Jag ville lära mig att sticka. Ja, bli som den där personen som jag såg på tunnelbanan som satt och stickade. Efter några radershårt arbete och koncentration så hade grunderna satt sig. In med stickan i öglan, runt med garnet, ut med stickan igen och dra åt. Nu behövdes bara lite stämningsfullt bakgrundsljud för att få till den perfekta känslan i min lilla syjunta.

Ljudboksappen öppnas och jag scrollar. Något enkelt behöver det vara, något som jag har hört förut så att jag kan koncentrera mig på handarbetet. Jag går in bland barn- och ungdomsböckerna och precis när jag ska klicka mig in bland Astrid Lindgrens samlingar ser jag det, Klaras Dröm står det. Av Pia Hagmar. Jag hoppar nästan till så högt så att hela stickningen faller isär. Serien som jag älskade så mycket som barn. Den som jag sträckläste, den som jag önskade mig en ny av vid varje tillfälle där presenter gavs. De som stod på min fönsterbräda så fina med deras röda bokryggar. De var min stolthet. Jag ville att alla som kom in i mitt rum skulle se dem och bli imponerade över hur jag slukade dem, en efter en.

Jag trycker på play och sätter mig till rätta i fåtöljen.

Det blev aldrig någon halsduk. En liten grytlapp fick det bli. Jag hade viktigare saker för mig. För jag blev aldrig som den där personen som stickade på tunnelbanan. Men jag skulle bli en annan person: den som läser hästböcker på tunnelbanan.

Fortsätt läsa