Det var en regnig söndagseftermiddag som jag bestämt satte mig ner i en fåtölj med ett garnnystan i ena handen och ett par stickor i den andra. Jag ville lära mig att sticka. Ja, bli som den där personen som jag hade sett på tunnelbanan som satt och stickade. Efter några raders hårt arbete och koncentration så hade grunderna satt sig. In med stickan i öglan, runt med garnet, ut med stickan igen och dra åt. Nu behövdes bara lite stämningsfullt bakgrundsljud för att få till den perfekta känslan i min lilla syjunta.
Ljudboksappen öppnas och jag scrollar. Något enkelt behöver det vara, något som jag har hört förut så att jag kan koncentrera mig på handarbetet. Jag går in bland barn- och ungdomsböckerna och precis när jag ska klicka mig in bland Astrid Lindgrens samlingar ser jag det, Klaras Dröm står det. Av Pia Hagmar. Jag hoppar nästan till så högt så att hela stickningen faller isär. Serien som jag älskade så mycket som barn. Den som jag sträckläste, den som jag önskade mig en ny av vid varje tillfälle där presenter gavs. De som stod på min fönsterbräda så fina med deras röda bokryggar. De var min stolthet. Jag ville att alla som kom in i mitt rum skulle se dem och bli imponerade över hur jag slukade dem, en efter en.
Jag trycker på play och sätter mig till rätta i fåtöljen.
Det blev aldrig någon halsduk. En liten grytlapp fick det bli. Jag hade viktigare saker för mig. För jag blev aldrig som den där personen som stickade på tunnelbanan. Men jag skulle bli en annan person: den som läser hästböcker på tunnelbanan.
Framridning – Startpunkten för vad som skulle komma
Varför detta tillfälle, detta val av ljudbok, är så viktigt för mig är för att jag var mitt i min andra kurs i litteraturvetenskap på Stockholms universitet. Vi skulle alldeles strax påbörja den sista delkursen där vi skulle skriva en B-uppsats om ett valfritt ämne. Jag må låta väldigt dramatisk i min beskrivning av detta ögonblick, men när jag satte på den första boken i serien om Klara så öppnandes en helt ny värld upp för mig. Eller ja, helt ny var den ju inte. Jag hade läst många hästböcker som ung, därav var Klaraböckerna mina absoluta favoriter. Jag red en gång i veckan och hade vänner med liknande intresse för dessa djur och denna sport. Så en helt ny värld på det sättet var det inte. Men vad jag inte hade då var den kunskap som jag hade fått från mina studier i litteraturvetenskap, och trots att jag inte hade kommit så lång i min utbildning så öppnades en helt ny värld upp för mig utifrån hur jag tolkade och uppfattade det som utspelade sig.
Det slutade med att jag skrev en B-uppsats om hästboksflickans skeva flickskap utifrån de två första böckerna i serien om Klara.
Efter denna kurs läste jag en termin barnkultur. Här blev det en uppsats om barnkultur och barndomsdiskurser inom stallkulturen.
Efter denna kurs läste jag kandidatkursen i litteraturvetenskap och där blev det ytterligare en uppsats om hästboksflickans skeva flickskap.
Sedan läste jag den ettåriga kursen i förlagskunskap på Stockholms universitet och ja, du gissade rätt, jag lyckades få in hästböckerna även här. Som en del av ett projektarbete startade jag en podcast om hästböcker där jag producerade tre avsnitt utifrån tre olika aktörer inom bokbranschen: författaren, förlaget och litteraturkritikern.
Ja, det må vara lite dramatiskt att säga, men samtidigt, vad hade jag gjort av mina studier utan den där söndagseftermiddagen med min misslyckade halsduk men lyckade val av ljudbok?
Avstamp – Flickor, skevhet & Riktighet
När jag lyssnade på de två första böckerna om Klara fanns det något som jag reagerade på, Klaras bästa vän Anna. Denna vän som i första boken introducerar Klara till stallet och som delar hennes intresse för hästar förändras i den andra boken. När Anna kommer tillbaka från jullovet i Klaras Vintersorg är hon som förändrad:
Hej, säger Anna lite avvaktande när jag kliver av bussen.
– Hej. Hur har du haft det i Norrland?
– Bra. Som vanligt. Jag har åkt mycket skidor. Det fanns ett par snygga killar i uppgången bredvid. Ett par gånger fick jag åka med på deras snöskotrar. Det var rätt kul, säger Anna.
Undrande ser jag på henne. Skämtar hon eller? Det här är inte ett dugg likt Anna. Hon har aldrig intresserat sig för killar, vad jag vet. En del av tjejerna i vår klass pratar knappt om någonting annat än killar. Men Anna och jag brukar prata om hästar i stället och det är då bra mycket intressantare. (Hagmar 1999, Klaras Vintersorg, s. 42f.)
Annas nya uttryck i hennes flickskap chockerar Klara medan det intresserade mig. ”Vad är det som händer här egentligen?” fann jag mig själv att tänka medan stickningen låg i knät. Något som smög sig förbi medan jag läste det som barn kändes nu som det skrek mig rakt i ansiktet. Jag ville veta mer. Gräva ner mig i dessa underbara böcker och utforska varenda vrå av dem. Och det gjorde jag. I de två större uppsatserna som jag skrev inom litteraturvetenskapen utforskade jag flickskap, skevhet och Riktighet inom ramen av hästboksgenren.
Men, vad är ens flickskap, skevhet och Riktighet för något? Ja, det var där jag först och främst behövde börja mitt arbete. För att beskriva dessa begrepp med mina egna ord så skulle jag beskriva dem som följande:
Flickskap är ett uttryck som används inom flickforskningen. Det är ett begrepp som man kan använda sig av för att beskriva och analysera hur flickor uttrycker sig, i detta fall fiktiva flickor. Självklart kan man inte dra alla över en och samma kam och att klumpa ihop personer för att de har samma intressen och könsidentitet är något som man bör vara försiktig med i det verkliga livet. Men när det kommer till den typ av analys som jag har gjort om Klaraböckerna så blir uttrycket av flickskap ett sätt att utforska och gräva djupare. Hur man uttrycker sig och hur man beter sig gentemot varandra är vad som blir intressant att titta på. Som i citatet ovan, Klara jämför här hästflickorna med de andra flickorna i klassen, de där flickorna som knappt kan prata om något annat än killar. De är tydligt att Klara upplever att de i princip är som två olika varelser, det enda som de har gemensamt är kanske att de är just flickor? Det var just denna utveckling med att Anna började uttrycka sitt flickskap på ett annat sätt som gjorde mig så otroligt nyfiken på var detta skulle leda någonstans.
Medan inget flickskap korrekt eller bättre så kan vi onekligen förneka att det finns normer i samhället som säger att det finns ett visst uttryck som är mer korrekt än det andra. Detta leder oss i sin tur till begreppet Riktighet.
I Maria Margareta Österholms avhandling Ett flicklaboratorium i valda bitar. Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005 (2012) så använder sig Österholm av begreppet Riktiga Flickor, med stort R och stort F. Tanken med detta begrepp är att Riktigheten ska stå för normen, i detta fall är de Riktiga Flickorna de som utför ett normativt flickskap. Utifrån citatet ovan så skulle man kunna säga att de andra flickorna i Klaras klass är de Riktiga Flickorna då man skulle kunna anse att flickors intresse för killar på detta vis är normativt. Genom detta så kan man då se att Anna börjar uttrycka sig mer normativt då även hon får ett intresse för killar. Detta är självklart väldigt simpelt förklarat om man kan argumentera länge för vad som är normativt och inte. Men vad händer då med Klara i detta exempel ovan då hon uttrycker något annat än de andra flickorna? Detta är var det skeva kommer in.
Så som jag brukar tänka kring skevhet så tänker jag på något som skaver mot något annat: det skeva skaver gentemot det normativa, som ett skoskav. Klaras intressen för hästar och brist av intresse för killar skaver här gentemot hennes klasskamraters och nu även mot hennes vän Anna. Dock så skulle man även kunna säga att det är tvärtom, att det är Anna som skaver mot Klara här, speciellt då detta är en hästbok och läsarna med störst sannolikhet känner mer igen sig hos Klara än Anna. Men det som är viktigt att poängtera här är att det skeva skaver mot det Riktiga, och jag har här valt att definiera det Riktiga utifrån det som är normativ i en mer allmän mening, i stället för vad som skulle kunna anses som normativt inom en stallkultur. Men oavsett hur man väljer att positioneras sig här så kan man göra avslöjanden upptäckter av ”båda sidorna” och det som jag vill komma åt är just hur stallkulturen påverkar flickskap inom hästboksgenren, varför och hur skaver hästboksflickan?
I min uppsats så lekte jag lite med dessa begrepp. Till exempel så lekte jag med tanken kring ifall det finns Riktiga Hästar i hästboken. Hur skulle denna häst i sådana fall vara? Hur ska den se ut och bete sig? Vill man ha en Riktig Häst? Och vilken typ av hästar skaver då emot denna Riktighet? Jag blev även intresserad av skevt åldrande. Klaras mamma gjorde mig väldigt nyfiken då hon i relation till sitt hästintresse beskrevs som yngre och som om hon skavde gentemot den normativa mammarollen när hon var i stallet. Varför försiggick detta? Varför är det just hästflickor som vi pratar om? Har flicka kanske inte ens något mer ålder att göra, utan med ett specifikt uttryck av ens könsidentitet? Ja, många frågor och kanske inte lika många svar, men jag lämnar dig här med några korta utdrag från min kandidatuppsats där jag utforskar dessa frågeställningar:
Från avsnittet ”Den skeva hästboksflickan”:
I Klaraböckerna räcker det inte med att man dedicerar sin tid till hästen, utan engagemanget och relationen till hästen är det som är avgörande för om man är hästflicka eller inte. Annas sätt att hantera sin häst skildras som något som är fel. En dröm som Klara uttrycker är att få lära sig att rida ”på riktigt” (Hagmar, del 2, s. 11). Asklund skriver även om att det är viktigt att vara en god ryttare för hästflickan. Ett exempel på detta är den stolthet Klara känner när hon får beröm av sin ridskolelärare. Klara uttrycker även hur viktigt det är för hästboksflickan att rida ”på riktigt” när hon tycker att Annas prioriteringar är fel när de ridlektion i Klaras vintersorg:
– Såg du killen som stod på läktaren? säger hon ivrigt.
Jag ser frågande på henne. Någon kille på läktaren har jag inte lagt märke till. Jag hade fullt upp med att rida. (Hagmar, del 2, s. 50)
När Anna sedan, i den sista boken i serien, har fått sin egen häst och är med på en tävling blir både Klara och åskådarna förskräckta när de ser henne rida: ”Ibland lönar det sig tydligen att slarva” och ”Livsfarligt, […] Hur kan hon låta hästen flänga runt så där?” är kommentarer som kommer från åskådarna. I kontrast till detta hyllas Lisa när hon är med på samma tävling: ”Jävligt snyggt, hör jag någon säga snett bakom mig. Den där tjejen är värd att vinna.” (Hagmar, del 18, s. 112)
Hästboksflickans existens är centrerad kring hästen. Valen som hon gör är just det, val, och inga måsten. Att ta tid från sin fritid till att ta hand om hästen är ett nöje för henne. Men tiden med hästen är inte heller enbart baserad på njutning. Det finns mål med ridningen. Det räcker inte att enbart sitta på hästen, man måste också rida den.
Från avsnittet ”Den Riktiga Hästen”:
I relation till det Riktiga och skeva som uttrycks kring flickskap i bokserien sägs det även mycket om det som hela hästboken cirkulerar kring: hästen. I kontrast till det som skrivs ovan om Riktiga Flickor finns det inom Klaraböckerna även Riktiga Hästar. I slutet av Klaras vintersorg presenteras ett exempel på vad en Riktig Häst är när Lisa åker för att provrida en häst och Klara, Klaras mamma Nita och Lisas pappa Lasse åker med. Hästen som Lisa provrider heter Olle och Klara beskriver honom så ”som en riktigt häst ska vara” och att han gör ”allt Lisa ber honom om” (Hagmar, del 2, s. 126).
Klara har dock inte mycket gott att säga om Olle. Det första hon tänker på när hon ser honom är: ”Jag tycker att han ser ut som en perfekt ridskolehäst. Lugn och tålmodig. Snäll men lite tråkig. Någon drömhäst är han då inte. Inte min drömhäst i alla fall.” (Hagmar, del 2, s. 136, 121)
[…]
Den egna viljan finns hos de hästar som Klara har. Klaras häst Star är otränad och busig. Han bockar gärna till i galoppen och han var i början svår att hantera på marken då han bits (Hagmar, del 2, s. 122ff.). Även Indra, hästen som Klara äger efter att hon har blivit för stor för Star, är en otränad häst som gillar att busa i galoppen (Hagmar, del 15, s. 24f.). Att protagonisten i hästboken har en vildare häst än de andra ryttarna är vanligt och Hübben påstår att detta leder till att barnet ofta måste bevisa hästens värde.
Från avsnittet ”Att bli flicka igen”:
Varför detta avsnitt heter just ”att bli flicka igen” är för att Klaras mamma Nita visar på att hon kommer tillbaka till något som hon hade lämnat bakom sig när hon gick från ungdom till vuxen kvinna. När Nita berättar för Klara om varför hon slutade att rida är det både äktenskapet och moderskapet som kom i vägen för henne:
Jag känner ingen annan som har en mamma som kan rida. När hon var ung tävlade hon till och med. Men efter att jag föddes red hon bara någon gång då och då.
– Jag hade fullt upp med att vara en perfekt fru, säger hon med den där knastertorra rösten som hon bara har när hon tänker på min pappa. (Hagmar, del 2, s. 7)
[…]
Nitas uttryck för sin femininitet, sitt flickskap, är något som Klara kommenterar om vid flera tillfällen. Utöver det som beskrivs ovan kring städning och matlagning så kommenterar Klara om hur hennes mamma klär sig och påvisar att det finns en norm kring hur en mamma bör klä sig, i alla fall enligt Klara. När de båda är och handlar nya kläder provar Nita en baddräkt och Klara tycker inte att den är passande för en mamma:
Det borde finnas en regel som säger att en mamma inte ska ha minimal bikini eller baddräkt som är urringad så att halva brösten syns. Men min mamma vill tyvärr att minst halva brösten ska synas. […] Hela ryggen är bar och brösten trycks upp av en massa fluffig fyllning som gör att de ser dubbelt så stora ut. Det är absolut ingen lämplig mammabaddräkt. (Hagmar, del 5, s. 138)
Strax efter denna passage försätter Klara med att önska ”att hon ska vara mer som en vanlig mamma, klä sig ordentlig och inte bränna all mat hon försöker laga” (Hagmar, del 5, s. 140). Även Lasse, trots deras icke-normativa förhållande, kan vid tillfällen tycka att Nita gör fel i hennes val och sätt att vara på. När Nita och Klara kommer hem efter att ha köpt en häst till Nita i Klara och Jonte blir Lasse väldigt upprörd.
– Du tänker bara på dig själv, säger Lasse. Ska vi andra behöva bo i en svinstia bara för att du hellre vill ha en häst än en dammsugare? […]
– Du fattar ingenting, väser hon. Absolut ingenting. Att gifta mig med dig var det dummaste jag gjort i hela mitt liv. (Hagmar, del 9, s. 56f.)
Jag har fortfarande svårt för att säga om jag faktiskt kom fram till något i min uppsats. För mig så var själva upptäckten det som intresserade mig och det var möjligheterna till dessa olika läsningar som jag ville belysa. De två uppsatserna som jag skrev var ju enbart på en grundnivå och att bidra med något stort till hästboksforskningen fanns det inte riktigt utrymme för.
Men när jag ser tillbaka på mitt arbete så kan jag inte annat än känna en enorm glädje över att intresset finns fortfarande där, det finns ju så mycket mer att utforska. Det skeva åldrandet är vad som just nu drar mitt intresse mest, varför är stallet en plats där folk kan uttrycka en frihet utöver könsroller, speciellt de könsroller som kommer med att vara fru och mamma? Friheten i stallet handlar inte enbart om att rida barbacka på en häst över ett öppet fält, det finns något mer där och hästboken nästa skriker ut det, men samtidigt så känns det ändå så svårt att hör vad som sägs. Utöver något så är stallkulturen en sådan enormt spännande plats att ha som miljö i en bok. Som BaraHästböckers Malin Eriksson Sjögärd själv säger, det är en plats och kultur där allt kan sättas på sin spets och saker och ting i samhället kan bli så otroligt tydliga.
Nästa vecka kan ni läsa mer av Anna Sandström
Bara hästböcker 