Malin är nog en person som du som läser denna blogg är väl familjär med. Författare, lektor, föreläsare och hästbokstalesperson. Jag kände själv till Malin och denna blogg sedan innan och jag var mycket intresserad av att få prata med henne om genren. Något som jag fann betryggande när vi pratade med varandra var hur känslan av osäkerhet från personer som är engagerade inom genren är vanligt. Detta är självklart väldigt ledsamt också, att värdering av litteratur kan påverka en så. Men det gav mig även styrka i att fortsätta kämpa och en känsla av att jag var på rätt väg i min hästboksresa. Jag kan heller aldrig sluta känna mig hänförd när Malin pratar utifrån sitt författarperspektiv om hur stallmiljön är en sådan bra plats att utforska känslor och livsupplevelser på, hon sätter verkligen ord på mycket som jag själv känner.
Anna kände jag även till sedan tidigare då jag länge hade varit nyfiken på hennes förlag Kikkuli sedan den dagen jag läste att de, bland annat, nischade sig mot hästböcker. Som förlagskunskapsstudent så sprack jag nästan av nyfikenhet inför att få prata med henne. Jag och Anna pratade en hel del om hästboksflickan och hästboksläsaren utifrån våra egna upplevelser. Vi själva kände att vi inte var den person som red flera gånger i veckan, men samtidigt hade hästen och stallet en otroligt viktig plats i våra liv. Den avslappning och ro som denna typ av miljö gav oss var en stor del av anledningen till att vi älskade hästböcker så mycket. Vi pratade även om att det behöver finnas plats för denna typ av hästboksflicka i litteraturen, samt så många fler med alla olika bakgrund och personligheter. Anna kunde även berätta utifrån hennes perspektiv på hur hästboken bemöts i bokbranschen.
Ingrid ramlade jag över medan vi hade en kurs i litteraturkritik när jag svettandes sökte upp recensioner efter att ha insett hur få jag faktiskt läser. Jag hittat då hennes artiklar och blev glatt överraskad av att hon recenserad hästböcker. Och inte bara så recenserade hon hästböcker, det var mycket tydligt för mig att hon hade stor kunskap om såväl genren som stallkulturen. Vårt samtal blev om vad kritik faktiskt är för något, hur skriver man det egentligen? Och varför är det så få recensioner av hästböcker? Jag tyckte att det var mycket intressant när vi kom in på ämnet om ifall det finns klichéer som man använder sig av när man skriver kritik om hästböcker och att Ingrid då nämnde hur recensenter ofta vill fokusera på hur en liten, liten flicka kan tämja något så stort och vilt som en häst. Varför vill man fokusera på just detta och handlar ens hästhållning om att tämja? Nja, inte riktigt, eller hur?
Jag är enormt tacksam för dessa tre personer och för att de så vänligt tackade ja till att delta i mitt projektarbete. Avsnitten i sig kanske behöver lite mer arbete om man tänker utifrån ljudkvalitén och klippningen, men jag gjorde mitt bästa utifrån de förutsättningar som fanns och oavsett vad så är jag väldigt stolt över innehållet i avsnitten och för att jag genom detta arbete har fått ta ett kliv in i hästboksumgänget.
Lång tygel – Framtiden
Efter fyra år med studier så har jag nu tagit språnget ut i förlagsbranschen. Det är läskigt och svårt, men samtidigt har jag stunder där jag måste nypa mig själv för att jag har vågat mig in i en bransch som jag brinner för. Det finns många vägar att gå och för tillfället frilansar jag som redaktör, lektör och korrekturläsare. Jag känner överväldigad av det varma bemötande som jag har fått från kollegor i branschen som så vänligt har tagit emot en något skygg men också väldigt entusiastisk nykomling till branschen. Inför framtiden ser jag dock mig själv som anställd på ett förlag, delvis för att jag saknar att ha kollegor men även för att jag har så otroligt mycket mer att lära mig, så nu medan jag frilansar söker jag efter en mer fast plats i förlagsbranschen.
När det kommer till min framtid med hästböcker så har jag nu för tillfället lagt det på sidan tillsammans med mina stickor. Jag kommer aldrig att lämna genren helt men just nu behöver jag fokusera helt på min nya roll som icke-student. Dock så kan jag inte säga att hästböckerna helt ligger och dammar. Klaraböckerna står fortfarande stolt framme med deras glänsande röda ryggar och idéer för framtiden kladdas ner i anteckningsblock. Det finns så många möjligheter och vägar att ta. Utöver mitt intresse för skevt åldrande så har jag även blivit intresserad av att arbeta mer läsfrämjande med hästböcker som utgångspunkt. Jag tror att böckerna behöver finnas där läsarna är, i stället för tvärtom. Kanske att samarbeta tillsammans med stall och förbund skulle kunna vara ett sätt man kan arbeta mer läsfrämjande? Det finns redan så otroligt många fina initiativ liknande detta men det skulle också vara så roligt att se det på en större nivå. Jag har heller inte helt kunnat släppa taget om hästboksredaktören, vem vet, kanske jag en dag tar mig an rollen?
Oavsett vad som händer i framtiden så kommer jag att fortsätta att följa initiativ som BaraHästböcker och alltid se till att lyfta och dela genren vart jag än tar mig. Jag önskar att folk kommer att ta sig mer tid att upptäcka utöver fördomar och förutsedda åsikter. Det finns så mycket att lära sig och ta del av som enbart kommer att förhöja litteraturens värde.
Och jag kan inte lova att jag kommer att kunna hålla mig borta från hästboksvärlden allt för länge. Nu har jag nämligen fått för mig att jag ska lära mig att brodera – och vem vet vad för upptäckt som jag kommer att ramla över då?
Om du skulle vilja veta mer om podcasten och projektarbetet så går det att läsa, och lyssna, via denna länk.
Bara hästböcker 