Sommarläsning, flickrum och föräldrar

Anna plockar upp nya Wahlströmsböcker för sommarläsning.

DSC_0555 (4)

Jag fortsätter hämta böcker ur min mammas bokhylla. (Läs förra inlägget på samma tema här.) Den här gången hittar jag några av de första av Sven Martinsons böcker om Lotte. Jag läser och tänker på vad som är ett flickrum, och vad som inte är det, och om rum kan vara flera saker samtidigt. Det börjar med författarens namn – vad spelar det för roll för min läsning att författaren är en man? Läser jag hästboken (ur flickperspektiv och feministiskt perspektiv eller andra perspektiv) på ett annat sätt när jag vet det? Ja, kanske. Både medvetet och omedvetet.

Är det när jag vet att författaren är en man som jag fort noterar att vuxna männen i texten kallas ”godsägaren” och ”ryttmästaren”, och att Lottes pappa så gott som alltid kallas ”Erik Lind”, medan hennes mamma nästan jämt kallas ”Lottes mamma”? Ja, jag tror det bidrar. Och vad gör den manliga författaren för det återkommande temat i texten som rör hästar som flicksak, kontrasterat mot hur hästkarlar som ryttmästaren beskrivs som ett utdöende släkte? Här är det mer tveksamt. Martinson skriver i en tid där hästkulturen förändras, feminiseras,  och han är inte ensam om att låta detta motiv ta sig in i texten (exempelvis Anna-Lisa Almqvists böcker har flera liknande spår). Dessutom skriver Martinson fram en äldre manlig generation som välkomnar de yngre flickorna och deras intresse – och skolar in dem i den del av militärdiskursen som värnar om hästens bästa.

Men, kan jag läsa Lotte-böckerna som det flickrum jag ibland verkligen vill läsa hästboken som? Både ja och nej. Det är ett flickrum, men det är inte separatistiskt, och det kan inte heller förhålla sig okritiskt till sin historia (även om den i Lotte beskrivs som en ordentlig, trevlig, relativt mjuk historia). Jag tänker att detta är något som måste genomsyra diskussionen av alla hästböcker, och icke-hästböcker. När det gäller en genre som en vill lyfta fram, ge högre status, omfamna som subversiv – så finns risken att en bortser från saker som det kan vara bra att vara kritisk till. Å andra sidan innebär en kritisk hållning att det är lätt att missa saker som har just en subversiv potential. Det här är något som exempelvis diskuteras när det gäller forskning kring flickböcker och chic lit (något som exempelvis litteraturvetaren Maria Nilsson lyfter fram) – hur kan en inta den dubbel position, där det går att både omfamna och kritisera? Jag tänker att när det finns ett rum som utgår från kärleken till genren, då är det också möjligt att kritisera, och då kommer kritiken också innebär en styrka och en sorts kärleksförklaring i sig.

Så, med utgångspunkt i en kärlek för mycket i Lotte, kommer jag försöka kritisera eller ifrågasätta en del grejer. Men, vad jag älskar: Jag älskar det mysiga och vardagliga. Det finns en brist på äventyr i texten, som skapar en trygg miljö, som jag bara vill sjunka in i, stanna i. I Lotte på ridläger, fastnar jag särskilt för beskrivningarna av mat och måltider. Det är inga lyxmåltider, de äter uppvärmningsmat, grillar korv, äter saft och kakor. Men det är en stämning som omger måltiderna som skapar just trygghet, och jag läser det med en sorts hoppfullhet. Jag tänker på hur jag som barn, när jag först läste Lotte-böckerna, sällan kände så – hur hästvärlden inte var en trygghet, och hur måltiderna inte heller var det. På det sättet blir läsningen en sorts flykt, på gott och ont, jag kanske inte kan känna igen, men jag kan hitta längtan.

Det mest framträdande draget i Lotte är hur Lotte är en annorlunda hästflicka. Hon har haft polio och går med hjälp av kryckor. Detta påverkar hennes sätt att vara i stallet och med hästarna. Men framförallt påverkar det hur hennes kropp i stallet beskrivs och hur den görs i relation till andra kroppar. En central aspekt är den att ridningen kan eller ska vara ett sätt för Lotte att bli bättre. Hennes kropps funktionalitet sätts i relation till de andras, och hon märker hur den förändras, hur benen blir starkare. Ett narrativ som rör sig mot en sorts friskhet. Hennes kropp och funktion är inte statisk, utan i förändring – och det till det bättre. Jag tänker att det går i linje med det hoppfulla och trygga jag redan beskrivit, och att det kan vara bra – men att det också kan vara problematiskt att endast framhålla en utveckling som går mot en normfunktionskropp. Parallellt med detta finns dock beskrivningen av tillståndet, där Lotte behöver hjälp med olika sysslor i stallet. I en miljö där arbete och kunskap och förmåga att klara av saker premieras, bryter Lotte tydligt mot normen. Men hon tillåts göra det. Jag utskiljer en rad olika förhållningssätt till Lottes ben. Lotte själv tvivlar ibland, ”kan jag”, ”kan jag verkligen”, tänker hon, men hon kan. Men hon sätts också i en utsatt position i relation till föräldrarna (som är mer oroliga, som är rädda att hästarna ska skada henne), och till läkare. När Lotte i Lottes ridklubb, faller av och får en hjärnskakning är hon rädd att hon inte ska få fortsätta rida. Här är det inte hennes ben som är problemet eller hindret – det är omgivningen, och då de vuxnas, syn på hennes ben och deras funktion. I stallmiljön verkar Lottes ben inte väcka mycket uppmärksamhet, hon möts av acceptans. Däremot märker jag hur berättaren lägger märke till och kommenterar Lottes funktion. Ibland stör jag mig lite på hur den vuxna rösten uppmärksammar mig på något som Lotte själv helst tycks vilja gick obemärkt förbi. Ibland upplever jag att sättet som smärtan och värken lyfter fram snarare fyller en funktion, och visar fram olika kroppars upplevelse av ridningen.

(Som en titt in i framtiden: Ett jämförande blogginlägg om funktionsvariation i hästboken (och hästvärlden) där exempelvis Kristina Westerlunds Men ta tag i tyglarna då! och Tulla Hagströms böcker om Petra är med i diskussionen!)

Berättarrösten är något jag också i andra sammanhang vill ifrågasätta. Det finns ett sorts vuxenperspektiv i den, även när Lotte är den gestalt som oftast fungerar som fokalisator (den person genom vilken textvärlden ses). Föräldrar och vuxna är aldrig antagonister, vilket annat är ett vanligt hästboksmotiv, utan de är snälla och förstående. När en skilsmässa beskrivs i Lottes ridklubb blir det tydligt att detta är något negativt. Kanske kan det förstås som ett sätt att (på ett relativt konservativt och heterosexuellt sätt) ställa sig på barnens sida, men det är fortfarande ett vuxet resonerande, som skapar en sorts distans till barndomen, barnkroppen, och dess tankar och känslor. Detta får som effekt att jag upplever Lotte mer som en civilisationshistoria än en berättelse om ett eget rum.

Jag läser, njuter av myset och tänker på hur rummet kanske hade kunnat vara annorlunda.

 

Bara Hästböcker på sommarbete

Hej!

Tidigt i våras startade Bara Hästböcker. Då låg ett år av intensivt hästbokscirklande bakom oss, och flera år av samtal om och kring hästboken. Vi var alla på väg att släppa nya böcker/film och samtidigt växte tanken fram att vi tillsammans vill ta plats med vår samlade kunskap om hästboken.

Våren har stundtals varit stressig. Boksläpp, filmsläpp, skrivande, forskande och författarbesök har krävt vår tid. Vi har mellan detta producerat ett stor antal boksamtal och intervjuer. Vi har nått ut i  både media och till boksverige och fortsätter arbeta för att det ska pratas om hästböcker, bara hästböcker, överallt.  Läs mer

Klassikerprat: Hästboken som genre med utgångspunkt i Black Beauty

Med avstamp i hästboksklassikern Black Beauty kommer Bara Hästböcker att i tre olika inlägg fundera kring hur teman och berättarstrukturer förändras eller återkommer i nya former i genren. Från 1800-talets England rör vi oss framåt i tiden, till vår svenskspråkiga samtida hästbok.

Black Beauty brukar i en västerländsk kontext ses som den allra första hästboken. Författaren, Anna Sewell, berättar ur en hästs perspektiv om ett hästliv i England i slutet av 1800-talet. Berättelsen rör sig från barndomshemmet, där Black Beauty har ett gott liv, och vidare genom det engelska klassamhället. Hästhuvudkaraktären bär fina damer i damsadel, drar tunga vagnar genom Londons gränder, blir allvarligt skadad, piskad, och slutar sina dagar, åter på landet i ett gott hem.

Malin säger: Boken kom ut 1877 och har troligtvis påverkat alla andra hästböcker. De i hästboksgenren legendariska systrarna Pullein Thompson skrev på 70- 90-talet flera böcker som byggde vidare på Black Beautys släktträd och var för sig kan ses som en pendang till Black Beauty. Jag tänker att upplägget att låta en häst berätta om sitt liv, från födelse till ålderdom har blivit som en egen genre inom hästboksgenren. Men även de som skrev med en människa i huvudrollen har troligtvis läst och inspirerats av Black Beauty. Så när vi läser Black Beauty BlackBså läser vi på något vis alla hästböckers rötter. Tycker ni att det märks? Ser ni spår?
Läs mer

Förlagen om hästböcker: Sofia Hahr

Den här veckan fortsätter förlagstemat och vi får höra vad Sofia Hahr, förläggare på Rabén & Sjögren har lagt märke till.

Vad söker du hos en bra hästbok?

Att det är en bra berättelse med trovärdiga karaktärer. Egentligen är det ingen skillnad på vad man söker, oavsett om det gäller en hästbok, deckare eller fantasyberättelse. Det som tillkommer när man läser hästböcker är att författaren måste kunna hästar, annars blir det hopplöst; om inget stämmer med hur hästar funkar eller bör hanteras. Läs mer

Förlagen om hästböcker: Ulrika Caperius

Bara Hästböcker var nyfikna på vad de som jobbar med hästböckerna på förlagen har att säga om genren. Så vi hörde av oss till några förläggare på olika förlag för att få höra deras tankar. Först ut är Ulrika Caperius från Bonnier Carlsen

Jag heter Ulrika Caperius och är förläggare för barnböcker på Bonnier Carlsen, med särskilt ansvar för förlagets böcker för barn mellan 6 och 9 år. Men jag är också en hästtjej och hängde massor i stallet när jag var mellan 6 och 16 år. För några år sedan tog jag upp ridningen igen, och åker nu till Blåkulla ridskola varje lördagsmorgon. Mina hästboksfavoriter som barn var alla böcker av Nan Inger Östman och Lisbet Pahnke, men även de mer genreöverskridande och icke-traditionella hästböckerna om den magiska hästen Tudda Galumpan av Kerstin Backman.

Vad söker du hos en bra hästbok?

En bra hästbok tycker jag ska vara skriven av någon som kan hästar och har koll på terminologin, så att läsaren dels har möjlighet att lära sig något, dels känner ett förtroende för författaren som kan skriva en text på rätt nivå och skapa igenkänning. Men framför allt ska berättelsen hålla en hög litterär kvalitet. Karaktärerna ska gestaltas väl, berättelsen ska vara ordentligt uppbyggd och den får gärna innehålla mer än ”bara” hästar.

Läs mer

Marianne Wallin gästbloggar om sin ungdomsbok Bränd och sitt engagemang i ponnysporten

Idag gästbloggar Marianne Wallin. Hon har skrivit många hästböcker genom åren. Hon är också själv aktiv inom ridsporten, bland annat som överdomare. Här skriver hon om sin bok Bränd och om den debatt som tagit fart inom ridsporten under våren om sexuella trakasserier i sporten. 

Handlingen i ett bokmanus kan komma riktigt

brandskrämmande nära verkligheten. Den vetskapen har trängt sig på mig mer och mer.

Redan när jag skrev ungdomsromanen Bränd visste jag att berättelsen tog upp ett tabu. Sexuella trakasserier och övergrepp är en grym verklighet inom idrottsrörelsen. Min berättelse om Ellen utspelar sig inom ridsporten, min egen värld sedan många år tillbaka.

Under det senaste året har jag gått på djupet i forskning, nätverkat och följer hela tiden det som händer från insidan, men i kulisserna. De senaste månaderna har denna äckliga varböld brustit och en del kommit upp till ytan på ett sätt som gör att det inte kan gömmas undan längre. Läs mer

Genresamtal: Mer om viktiga hästboksmotiv

Idag fortsätter Anna och Katja samtalet om viktiga motiv i hästboksgenren. Vi funderar över och hur motiven kan förstås bland annat ur ett samhällsperspektiv.

Anna säger: Jag tänker att de motiv som vi pratade om sist här också kan kopplas till vidare och mer filosofiska perspektiv. Exempelvis detta med den rika flickan som antagonist (jag tänker även att rika, vuxna män, i form av hästägare som vill sälja eller slakta en häst är vanliga antagonister), det kan ju läsas som en sorts kritik av kapitalism och konsumtion. En kritik som också kan läsas in i motivet kring att arbete lönar sig. Hästboken står på de hårt arbetandes sida, de som inte får allt gratis. Men samtidigt som det kan ses som en sorts radikal kritik av en konsumtionskultur, kan det också läsas som ett moraliserande, en ganska hård syn på vem som kan belönas – att en måste förtjäna det en får. Det tänker jag är ett motiv som också omförhandlas och tematiseras i flera hästböcker. Läs mer

Genresamtal: Återkommande motiv i hästboken

Bara Hästböcker vill föra en diskussion om vilka motiv som återkommer i hästboksgenren. Den här kunskapen tycker vi är viktigt för den som vill läsa och tala om hästböcker på deras egna villkor. Många hästböcker förhåller sig ju intertextuellt till varandra, till exempel genom att liknande motiv återkommer, och omskapas. Motiven kan kanske också säga oss något om vad det innebär att vara flicka i ett samhälle.
Katja säger: När vi har haft våra boksamtal i gruppen så har vi ju ofta talat om en bok i taget, i egen rätt, men vi har också velat fundera över vad som går igen. Vi har bland annat märkt att vissa motiv, som ibland kan vara kopplade till ett visst budskap, återkommer i många (men givetvis inte alla) västerländska hästböcker, och i flera författar och läs- generationer. Så nu tänker jag att det vore roligt om vi utifrån den kunskap vi just nu har tänkte tillsammans: Vad säger ni, vad finns det för återkommande inslag i genren?

Malin säger: Detta är jätteviktigt. För att man ska kunna diskutera enskilda hästböcker Läs mer