Helena Mansén gästbloggar om sitt författarskap och varför hon skriver om galoppsport

Hästlycka och galopphästar

Jag har älskat hästar så länge jag kan minnas. Eftersom jag även har älskat att skriva och läsa (och teckna), så har det mesta jag skrivit om helt naturligt handlat om hästar. Det har hitills resulterat i fem hästböcker.

Bland hästböckerna jag läste som ung tyckte jag särskilt mycket om Svarta Hingsten-böckerna av Walter Farley och Britta och Silver-serien av Lisbeth Pahnke. Men det finns många, många fler jättebra hästböcker!

.

Det fanns ingen särskild hästkultur i min familj, förutom en storasyster som red på ridskola. Men för mig var Hästen detsamma som Livet. Det bara fanns helt självklart inom mig och jag terroriserade mina föräldrar hela tiden med att vilja åka ut till hästställen, att få börja rida, vara på ridläger och gav dem listor på hur mycket en häst kostade i inköp och i månaden. Men jag fick aldrig en egen häst.

Varför mina böcker har handlat mycket om just galopphästar?

Jag tar det från början.

Jag är född och uppvuxen i Sollentuna (där jag fortfarande bor) två mil norr om Stockholm och jag började rida på Solna Ridskola 1964 när jag var sju år. Vid den tiden besökte vi ofta Eva och Åke Öberg på deras gård Stora Berget i Lagga. De hade i början bara fyra ponnies men deras ridskole- och lägerverksamhet växte sig successivt allt större. De var underbara och där lärde jag mig väldigt mycket grunder, bra hästvett och upplevde bra kamratskap. Jag var överlycklig varje gång jag var där.

Fortsätt läsa

Wilma Möller gästbloggar om sitt författarskap och varför hon valde att skriva om galoppsport

Ett av mina finaste barndomsminnen är när jag och mamma på lördagsförmiddagarna gick på loppis, och jag köpte hästböcker och gamla Min Häst-tidningar för mellan 50 cent och 2 euro styck. I min hemstad Karleby är det bara omkring 10 % av befolkningen som har svenska som modersmål. Därför åkte vi alltid in till grannstaden Jakobstad (där över hälften av invånarna är finlandssvenskar) för att hitta svenskspråkiga böcker. Eftersom jag bara red på ridskola en gång i veckan var hästböckerna ett sätt för mig att kompensera för tiden jag inte kunde spendera i stallet. Och så skrev jag. Under sängen har jag minst femton anteckningsböcker fyllda med berättelser och teckningar av mina låtsashästar. Hästar som Savanna och Kasimira, som figurerar i min debutroman Allt att vinna, föddes redan när jag gick i lågstadiet.

Egentligen skrev jag den första versionen av Allt att vinna som ett skolprojekt redan i årskurs 9. Handlingen kan därför uppfattas som lite rörig, det kan jag erkänna, men jag hoppas ändå att femtonåriga Wilmas berättarglädje skiner igenom texten. Manuset låg och samlade damm i skrivbordslådan tills jag tog studenten och började plugga (samhällsvetarprogrammet med inriktning på freds- och konfliktstudier) på Umeå universitet. Anledningen till att jag började skriva igen just då var nog för att:

Fortsätt läsa

Gästbloggare: Författaren Camilla Jönsson

Idag gästbloggar författaren Camilla Jönsson om bakgrunden till sin första hästbokserie.

Hästarna som tröst och lycka 

 Jag började rida då jag var runt 8-9 år, och hästböckerna dök väl upp vid ungefär samma tid. Det ironiska är att jag började rida lite av en slump. Inte för att jag önskat detutan för att min kusin skulle börja, och hon ville ha sällskap. Men väl i stallet hände något. I kontakten med hästarna, på ridlektionerna … det fanns något där som jag drogs till. Det var något väldigt häftigt i att lära sig kontrollera de här stora djuren. Men också att upptäcka att det gick att ha en kommunikation över artgränserna. På ridlektionerna vågade jag ta för mig på ett sätt som jag aldrig gjort i skolan. Jag började känna mig hemma i stallet. Framför allt började jag känna mig kompetent där. Det är stort för en 10-12åring.   Fortsätt läsa

Brevväxling mellan Malin Eriksson och Pia Hagmar, om Pias författarskap, hästböcker och skrivande. Brev 1

Hej Pia!

När jag som 20+åring skrev och läste, läste och skrev med drömmen om att själv lyckas utbilda mig till författare så sträckläste jag dina böcker. De är en viktig del av mina universitet. Mest läste jag Klara, varje gång en ny bok i serien kom ut slukade jag den. Jag ville veta mer om Klaras värld, och inspirerades av hur du skrev fram stallvärlden, relationerna till hästarna och hur du tog läsaren nära Klaras känslor och inre processer.

Jag har ju läst många av dina böcker, och jag vet att du utforskat olika vägar och typer av Fortsätt läsa

Intervju: Erika Eklund Wilson

Du skapar både text och bild, och bilderna är minst lika viktiga som texten, tänker jag. Hur går arbetet till? Vad kommer först bild eller text? Tycker du själv att bilden och texten har olika uppgifter för berättelsen och i så fall vilken?

Jag är i första hand illustratör, men texten ErikaEklundWilsonär mycket viktig för mig. Jag tycker nästan texten ingår i bilden i mitt fall, så nära ligger de varandra. Ungefär som i tecknade serier. Det börjar förstås alltid med att jag skriver en Fortsätt läsa

Intervju med Emelie Novotny

Emelie Novotny debuterar nu med boken ”Vänd rätt upp”. Hon skriver också om skrivande och hästar på Debutantbloggen. Anna passade på att göra en djupgående intervju med henne.  

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webb

Vilka hästböcker inspirerar dig? I skrivandet? I övrigt? Varför och hur? Vilka icke-hästböcker? Alltså, hur ser dina litterära referenser ut?

Mitt första möte med hästlitteraturen vad när jag fick ”Vitnos det lilla russet” högläst för mig i förskolan som sexåring. Därefter har det bara fortsatt, jag läste alla hästböcker jag kom över. Men mest uppskattade jag de mer realistiska skildringarna, jag har alltid krävt en hög nivå av trovärdighet när jag läser, oavsett genre. Därför blev mina uppväxtfavoriter Veronica Wägners serie om Carin och Fridolina, Gunilla Woldes böcker om Twiggy och såklart hela den långa följetongen om Britta och Silver av Lisbeth Pahnke. Som vuxen har jag tagit till mig både Pia Hagmar och Lin Hallbergs böcker, framförallt dem om Klara och Sigge. Jag gråter aldrig så mycket som när jag läser böckerna om Brobygården där Sigge bor.

Jag hade lätt för att både läsa och skriva i skolan och fick ofta höra att jag som hade Fortsätt läsa

Lena Furberg om sitt serieskapande

För de flesta behöver Lena Furberg ingen presentation. Hennes figur Mulle har en kändisstatus i nivå med Bamse och Nalle Puh. Hon skriver också sedan 70-talet längre serier i flera olika genrer, realism, äventyr, verklighetsbaserade och fantasy.

Malin ringde upp Lena för att höra mer om hur hon arbetar och vad som driver henne konstnärligt.LenaFurberg

Vad vill du med dina serier?

För mig är det viktigt att det jag gör kommer från hjärtat.

Och att storyn är bra, att den berör och känns viktig.  Den kan vara viktig på olika sätt – Fortsätt läsa

Marianne Wallin gästbloggar om sin ungdomsbok Bränd och sitt engagemang i ponnysporten

Idag gästbloggar Marianne Wallin. Hon har skrivit många hästböcker genom åren. Hon är också själv aktiv inom ridsporten, bland annat som överdomare. Här skriver hon om sin bok Bränd och om den debatt som tagit fart inom ridsporten under våren om sexuella trakasserier i sporten. 

Handlingen i ett bokmanus kan komma riktigt

brandskrämmande nära verkligheten. Den vetskapen har trängt sig på mig mer och mer.

Redan när jag skrev ungdomsromanen Bränd visste jag att berättelsen tog upp ett tabu. Sexuella trakasserier och övergrepp är en grym verklighet inom idrottsrörelsen. Min berättelse om Ellen utspelar sig inom ridsporten, min egen värld sedan många år tillbaka.

Under det senaste året har jag gått på djupet i forskning, nätverkat och följer hela tiden det som händer från insidan, men i kulisserna. De senaste månaderna har denna äckliga varböld brustit och en del kommit upp till ytan på ett sätt som gör att det inte kan gömmas undan längre. Fortsätt läsa