Gästbloggare: Helena Dahlgren

Fyra Ödesryttare, två sanningar och en lögn (och väldigt många hästmular) 

De senaste åren har jag haft privilegiet att få vara ute en hel del på bibliotek och hålla i workshops för unga. Vet ni hur många workshops jag fick hålla i förut, när jag bara var en halvobskyr skräckförfattare och exbokhora? Exakt noll. Sedan jag skrev serien om Ödesryttarna är jag uppe i tvåsiffrigt. Minst. Och om jag ska filosofera lite kring mitt liv som författare före och efter Ödesryttarna,

268271

Foto: Stefan Tell

 vilket är själva grundpremissen för detta gästinlägg, är det kanske just här jag vill börja ändå. I mötet med läsarna. Bara det att plötsligt ha läsare – i flera länder, till och med! Vilken grej! Helt sjukt! Att få se sina böcker (pluralis!) på Pocket Shop när man hastar förbi i stressgången på Centralen – wow. Att få handskrivna brev och teckningar skickade till sig – var börjar man ens? En tjej i Polen har skickat ett porträtt av mig som den femte Ödesryttaren med min häst Sunshine. Hon har läst hela första boken via Google Translate och kan storyn, men när jag skriver det här släpps faktiskt del ett, Jorvik kallar, på polska med den Kittydoftande titeln De gyllene kullarnas hemlighet, så min unga brevvän slipper det lingvistiska helvete som är automatiska översättningar framöverDet är stort – men porträttet som hänger ovanför mitt skrivbord är större. Jag blir lycklig varje gång jag tittar på det.  Fortsätt läsa

Brevväxling mellan Malin Eriksson och Pia Hagmar, om Pias författarskap, hästböcker och skrivande. Brev 1

Hej Pia!

När jag som 20+åring skrev och läste, läste och skrev med drömmen om att själv lyckas utbilda mig till författare så sträckläste jag dina böcker. De är en viktig del av mina universitet. Mest läste jag Klara, varje gång en ny bok i serien kom ut slukade jag den. Jag ville veta mer om Klaras värld, och inspirerades av hur du skrev fram stallvärlden, relationerna till hästarna och hur du tog läsaren nära Klaras känslor och inre processer.

Jag har ju läst många av dina böcker, och jag vet att du utforskat olika vägar och typer av Fortsätt läsa

Katja Timgren vann Slangbellan 2004 – vad har det betytt för författarskapet?

Denna veckan när Slangbellan delas ut passar vi på att ha ett extra blogginlägg, eftersom en av oss i Bara Hästböcker startade sitt författarskap med att vinna debutantpriset.
Katja du vann Slangbellan med din första bok, Det jag inte säger. Berätta om vad priset betydde för dig och om det Det jag inte sägerpåverkat ditt fortsatta författarskap?
 
Jag tror Slangbellan- priset betydde mycket för att jag skulle våga tänka att jag är författare nu. Nu är det det här jag gör. Skriver böcker. Jag var ny och kände knappt någon författare. Och så var det ett gäng andra författare som hade bestämt att min debutbok skulle få ett pris. Det kändes högtidligt och var ett väldigt bra välkomnande in i författarlivet. 

Fortsätt läsa

Att vara hästboksförfattare förr

Att skriva hästböcker har inte varit en biljett in i författarvärldens finrum. Genren har haft lågt anseende och sällan fått recensioner och uppmärksamhet. Även om samtalet om genrens låga status varit lika frekvent som nedvärderingen av böckerna och till viss del riskerar att bli självuppfyllande tycker vi att det är viktigt att vi lyfter fram och analyserar både hur det är idag och minns hur det varit.

Vi kommer utspritt över tid göra intervju med några författare som tittar tillbaka på hur det var att skriva hästböcker förr. Först ut är Tulla Hagström, författare till bland annat de populära Petra-böckerna.

Fortsätt läsa