Gästblogg: serieskapare Maria Wigelius

Den djupa och villkorslösa kärleken till hästar. Jag har många gånger själv försökt att förstå, eller förklara för andra, varför jag blev så drabbad av just hästar som barn. De var otillgängliga och dessutom stora och farliga, jag var minst lika livrädd som förälskad. I brist på hästar i min närhet så tecknade och målade jag dem. Jag blev också förälskad i många leksakshästar som var fina. My Little Ponies med sina förtrollande hårfärger och ikoniska symboler, min plasthäst Rosie med sina stora blänkande ögon. Vissa leksakshästar hade en luddig päls som jag och en kompis brukade dra av. De var så vackra där under! Uttrycksfulla ansiktsdrag, muskler och senor som avtecknade sig tydligt i den vita plasten. Det som gjorde intryck på mig var framför allt snygga linjer. En figur med rätt sorts linjer, silhuett och kontur. Jag försökte ibland kopiera teckningar jag tyckte om med grafitpapper men det blev ändå inte samma sak, jag lyckades inte fånga känslan. Vad är det egentligen som gör en bild magisk? Vad ger det där exakta uttrycket, men samtidigt fyller motivet med liv och rörelse?

Marias serie ”Är hästar för mig?” Min Häst nr 19 2020

Första gången jag möttes av den fulländade bildmagin var när jag läste Lena Furbergs tecknade serie: Vem är han? Hästen som jag kallar King! Jag hade hittat några sidor ur en trasig serietidning och i rutorna där en svart hingst flöt fram i ökenlandskapet kändes det som att hästen fick liv och nästan rörde sig ut ur sidan. Jag vet inte hur gammal jag var men det var innan jag kunde läsa och illustrationerna gick rakt in i hjärtat. Då startade också min kärlek till seriemediet och tidskriften Min Häst. Lena Furberg kunde avbilda hästar på ett sätt som gjorde dem helt verkliga, även om de var bevingade enhörningar. Och hon kunde göra vardagsrealistiska skildringar av konflikter i stallet, där människans problem och rädslor stod i fokus utan att någonsin göra avkall på det som var allra viktigast – hästen!

Fortsätt läsa

Förlagsstudenten och litteraturvetaren Anna Sandström gästbloggar vecka 2

Vill du läsa Annas första blogginlägg klicka här.

Galoppombyte – Samma ämne i ett nytt format

När jag under hösten 2020 började den ettåriga kursen förlagskunskap på Stockholms universitet visste jag att vi skulle ha en projektkurs i början av den andra terminen och jag visste också vad jag ville att mitt projekt skulle handla om: hästböcker.

Jag fann det dock svårt. Jag visste inte hur jag skulle ta mig an ämnet från ett perspektiv som inte var litteraturvetenskapligt. Jag visste ju inte ens hur hästbokens roll inom förlagsbranschen såg ut. Vad tyckte man om genren egentligen? Hur arbetade man med den? Vad för betydelse har genrelitteratur för bokbranschen i sin helhet? Och hur passar jag in mitt i allt detta?

Ja, många frågor (igen) som helt enkelt behövde sitt svar. Och svaret på frågorna blev frågorna själva. Jag behövde skapa ett utrymme där jag fick gräva mig ner bland dessa frågor, och för att vara ärlig, osäkerheter, och ge mig själv en plats där jag kunde ta mig an dem.

Det slutade med att jag bestämde mig för att mitt projektarbete skulle vara att jag producerar en podcast i tre avsnitt. Detta beslut gjordes utifrån två utgångspunkter: ena var att två elever från kursens tidigare årskull hade startat en podcast, vilket visade för mig att de var görbart. Den andra utgångspunkten var att min underbara lärare Pamela Schultz Nybacka uppmuntrade mig till att det var en bra idé som skulle uppskattas.

Arbetet började dock skumpigt. Jag kände mig väldigt vilsen och förvirrad och kunde helt enkelt inte se hur jag skulle göra podcasten på ett sätt som skulle passa in inom ramen av kursen. Min första idé utvecklades kring att jag ville intervjua folk utifrån att jag ville skapa ett varumärke kring mig själv som en ”hästboksredaktör” och att jag då skulle bjuda in folk som kunde prata tillsammans med mig kring hur man frilansar och skapar sig själv ett varumärke inom förlagsbranschen. Nu när jag beskriver detta kortfattad här så kanske (kanske) det låter någorlunda rimligt men tro mig, min första pitch var en enda röra. Responsen från mina kursare var simpel: kan du inte bara prata om genren? Mitt svar till detta var: men, varför vill förlagsbranschen höra om den?

Ja, jag var förvirrad och osäker, något som jag genom podcasten fick reda på att jag inte var ensam om. För det slutade med att jag gjorde idén mer simpel och helt enkelt gjorde så att jag kunde få utforska mina osäkerheter och få ställa de frågor som jag har om branschen och genren till väletablerade och sakkunniga personer som har erfarenhet av de två fälten.

Det blev till slut dessa tre avsnitt som jag skulle producera: ett avsnitt om hästboksförfattaren tillsammans med Malin Eriksson Sjögörd, ett avsnitt om hästboksförlaget Kikkuli med Anna Lärk Ståhlberg och ett avsnitt om hästbokens roll inom litteraturkritiken tillsammans med Ingrid Bosseldal.

Gästbloggare: förlagstudenten och litteraturvetaren Anna Sandström

Det var en regnig söndagseftermiddag som jag bestämt satte mig ner i en fåtölj med ett garnnystan i ena handen och ett par stickor i den andra. Jag ville lära mig att sticka. Ja, bli som den där personen som jag såg på tunnelbanan som satt och stickade. Efter några radershårt arbete och koncentration så hade grunderna satt sig. In med stickan i öglan, runt med garnet, ut med stickan igen och dra åt. Nu behövdes bara lite stämningsfullt bakgrundsljud för att få till den perfekta känslan i min lilla syjunta.

Ljudboksappen öppnas och jag scrollar. Något enkelt behöver det vara, något som jag har hört förut så att jag kan koncentrera mig på handarbetet. Jag går in bland barn- och ungdomsböckerna och precis när jag ska klicka mig in bland Astrid Lindgrens samlingar ser jag det, Klaras Dröm står det. Av Pia Hagmar. Jag hoppar nästan till så högt så att hela stickningen faller isär. Serien som jag älskade så mycket som barn. Den som jag sträckläste, den som jag önskade mig en ny av vid varje tillfälle där presenter gavs. De som stod på min fönsterbräda så fina med deras röda bokryggar. De var min stolthet. Jag ville att alla som kom in i mitt rum skulle se dem och bli imponerade över hur jag slukade dem, en efter en.

Jag trycker på play och sätter mig till rätta i fåtöljen.

Det blev aldrig någon halsduk. En liten grytlapp fick det bli. Jag hade viktigare saker för mig. För jag blev aldrig som den där personen som stickade på tunnelbanan. Men jag skulle bli en annan person: den som läser hästböcker på tunnelbanan.

Fortsätt läsa

Gästbloggare Kajsa Hallström, illustratör och nybliven redaktör på Stabenfeldt gästbloggar

Har ni någon gång tänkt tillbaka på när ni var små och svarade på frågan ”Vad vill du bli när du är stor?”? Har ni blivit det ni svarade, ni som är stora nu? Förutom det som många svarade (i min omkrets i alla fall) – delfinskötare och veterinär – så var min dröm att bli författare/illustratör och bo på en hästgård med en massa djur. Den där hästgården saknas fortfarande, och djuren…och författare kan jag inte heller kalla mig än. Men illustratör, det har jag blivit! Och det är verkligen mitt drömyrke!

Illustration från Häst på annat vis, utgiven av Stabenfeldt.
Illustration från Häst på annat vis, utgiven av Stabenfeldt.

Jag började intressera mig för hästar väldigt tidigt. Under mina första två år i livet bodde vi i Lund, nära en 4H gård där det fanns en massa djur, däribland hästar. Mina föräldrar har berättat hur jag brukade sträcka mig allt jag kunde ut från barnvagnen, för att nå till hästarna. Min pappa fick lyfta upp mig så att jag kunde nå över staketet eller boxkanten, allt för att jag skulle få klappa de stora, fina djuren. Det dröjde inte länge innan jag började rida på ridskola och när jag ritade, vilket redan tidigt också var ett stort intresse, så var temat ganska givet – hästar, hästar och hästar.

Fortsätt läsa

Gästbloggare: Författaren Camilla Jönsson

Idag gästbloggar författaren Camilla Jönsson om bakgrunden till sin första hästbokserie.

Hästarna som tröst och lycka 

 Jag började rida då jag var runt 8-9 år, och hästböckerna dök väl upp vid ungefär samma tid. Det ironiska är att jag började rida lite av en slump. Inte för att jag önskat detutan för att min kusin skulle börja, och hon ville ha sällskap. Men väl i stallet hände något. I kontakten med hästarna, på ridlektionerna … det fanns något där som jag drogs till. Det var något väldigt häftigt i att lära sig kontrollera de här stora djuren. Men också att upptäcka att det gick att ha en kommunikation över artgränserna. På ridlektionerna vågade jag ta för mig på ett sätt som jag aldrig gjort i skolan. Jag började känna mig hemma i stallet. Framför allt började jag känna mig kompetent där. Det är stort för en 10-12åring.   Fortsätt läsa

Gästbloggare: Helena Dahlgren

Fyra Ödesryttare, två sanningar och en lögn (och väldigt många hästmular) 

De senaste åren har jag haft privilegiet att få vara ute en hel del på bibliotek och hålla i workshops för unga. Vet ni hur många workshops jag fick hålla i förut, när jag bara var en halvobskyr skräckförfattare och exbokhora? Exakt noll. Sedan jag skrev serien om Ödesryttarna är jag uppe i tvåsiffrigt. Minst. Och om jag ska filosofera lite kring mitt liv som författare före och efter Ödesryttarna,

268271

Foto: Stefan Tell

 vilket är själva grundpremissen för detta gästinlägg, är det kanske just här jag vill börja ändå. I mötet med läsarna. Bara det att plötsligt ha läsare – i flera länder, till och med! Vilken grej! Helt sjukt! Att få se sina böcker (pluralis!) på Pocket Shop när man hastar förbi i stressgången på Centralen – wow. Att få handskrivna brev och teckningar skickade till sig – var börjar man ens? En tjej i Polen har skickat ett porträtt av mig som den femte Ödesryttaren med min häst Sunshine. Hon har läst hela första boken via Google Translate och kan storyn, men när jag skriver det här släpps faktiskt del ett, Jorvik kallar, på polska med den Kittydoftande titeln De gyllene kullarnas hemlighet, så min unga brevvän slipper det lingvistiska helvete som är automatiska översättningar framöverDet är stort – men porträttet som hänger ovanför mitt skrivbord är större. Jag blir lycklig varje gång jag tittar på det.  Fortsätt läsa

Gästbloggare Anette Eggert

Flickrumshjärtat

Jag ligger i sängen i mitt flickrum. Hör det gälla gnägget anetteeggert2och hovarnas klapper mot marken. Mitt hjärta slår och jag måste veta. Hur ska det gå för den vilda hingsten?

Detta är ett av mina starkaste minnen av att läsa hästböcker. Hur jag ligger där under täcket och lyssnar på Mysteriet med den vilda hingsten av Marie-Louise Rudolfsson och känner hjärtat banka. Och kanske är det samma känsla som nu gett mig inspirationen att skriva min första egna hästbok.

Det finns en särskild kraft i hästböcker, precis som stallet gör de mig stark. Jag känner gemenskapen, det tuffa, det mjuka, det hårda arbetet, alla händelser som lär oss samarbete, envishet, att fatta svåra beslut och att vara ödmjuk. Det är ingen slump att stallet sägs forma Fortsätt läsa

Gästinlägg: SMOKY – EN AMERIKANSK ”VACKRA SVARTEN”

Denna vecka gästbloggar Tulla Hagström, författare till bland andra de populära Petra-böckerna, om två av de tidigaste hästböckerna.

Hästtokig var jag redan innan jag lärt mig läsa, men den hästbok jag kom att älska mest var Vildöga av Will James, som jag ärvt av min pappa. Jag läste den säkert ett halvdussin gånger som barn. Den svenska översättningen var tryckt 1933, i en tid då man inte räknade med så stora engelskkunskaper hos de Smokyunga läsarna. Därför fick den fyrbenta huvudkaraktären inte behålla sitt engelska namn, och översättaren redovisar i ett förord hur han tagit sig friheten att lägga in lite förklaringar om prärielivet. Boken kom i en senare översättning som Smoky, en cowboys häst.

Will James tycks ha varit en mångsidig man, konstnär innan han blev författare, och väl insatt i cowboylivet, som han skildrar inifrån. Hans egna illustrationer till berättelsen är i en klass som man knappast ser i nutida ungdomsböcker – ack, forna tiders illustratörer! (Vackra Svarten illustrerades av Jenny Nyström!) Smoky the Cowhorse publicerades i USA 1926. Till författarens förvåning – han hade skrivit med tanke på vuxna läsare – belönades den 1927 med ett pris för bästa barnbok. Fortsätt läsa

Läsfrämjande projekt: Hästhöst i Heby

Denna vecka gästbloggar Dorothee Grelle, bibliotekarie på Heby bibliotek om sitt läsfrämjande arbete och funderingar kring identiteten Bokryttare.

Heby är en landsortskommun som ligger mellan Sala och Uppsala med sex tätorter och fem bibliotek respektive utlåningsstationer. Det finns ett stort hästintresse i kommunen som har mynnat i projektet och föreningen ”Häst i Heby”, där man vill samla kunskap om hästnäringen, både lokalt och nationellt.

Jag brukar åka med hästtransporten och ett gäng böcker till förskolorna som har svårt att ta sig till biblioteket och läsa saga i hästtransporten. Åtta barn och tre vuxna ryms, alldeles lagom. Koncentrationen är lättare än i de stora utrymmen som vi brukar ha på bibliotek. Heby kommuns egen bokbuss med andra ord!

Under hösten genomförde vi en föreläsningsserie på Hebys bibliotek i samarbete med ABF där vi delvis önskade knyta an till denna tanke, både språkligt och innehållsmässigt. Därför Fortsätt läsa

Gästblogginlägg av hästboksdebuterande Angelica Öhrn

Jag älskar hästböcker, har en hel bokhylla full. Där finns vällästa böcker med röda tygpärmar i vilka sidorna delvis sitter löst. Inuti har jag strukit över namnen Sussi och Jeanette och skrivit dit mitt eget med min anton_teitur_vykort (1)snyggaste skrivstil. Där finns böckerna om Klara och Sigge. Böcker av Nan Inger Östman och Gunilla Wolde. Ja, och så Britta och Silver förstås. Det är berättelser om ljusaste livsglädje och enorm handlingskraft, svart besvikelse och djup sorg men också om hästarnas läkande kraft.

Fortsätt läsa