Maria Wigelius intervjuar Lisbeth Pahnke-Airosto – Författare till Britta och Silver. Om hästar, skrivande och nytt boksläpp.

1966 kom den första boken om Britta och Silver, en bokserie som skulle bli en av de mest framgångsrika i Sverige. Efter 14 böcker avslutades serien 1978 med Britta och Silver får en  vän. Vad hände sedan? Vad gör Lisbeth Pahnke-Airosto idag? Och vad handlar hennes nya bok Jag gör som jag vill! om?

Jag gör som jag vill! är den första boken du släpper på 28 år. Hur kommer det sig att det blev ett sådant långt uppehåll?

Jag började skriva i tidningen Ridsport 1972 på hösten, det var då den startades. Så småningom bad de mig ta hand om Ponnykrönikan, vilket är bland det roligaste jag har gjort i mitt liv. Ridsport kommer ut var fjortonde dag, och jag inbillade mig att jag skulle kunna skriva böcker parallellt med Ridsport. Jag hade ansvaret att hålla reda på precis allt som hände på ponnysidan i hoppning, dressyr och fälttävlan, det kändes som om jag ständigt hade en deadline hängande över mig. Jag skrev så där 830 ponnykrönikor utan att missa en enda deadline – men det gick förstås ut över bokskrivandet, jag orkade inte med det samtidigt. Helgerna gick åt till att åka och bevaka tävlingar eller att åka hem till någon duktig ponnyunge för en intervju, och så var det rankinglistorna –  dem skulle jag kunna skriva en egen bok om. Men det är en annan historia.

Lisbeth i sin trädgård, bild hämtad från hennes hemsida.

Har du slutat skriva hästböcker och i sådana fall, hur kommer det sig?

Nej nej, inte alls, egentligen! Jag lever ju mitt bland våra hästar, vi har sju stycken, egna uppfödningar allihop, allt från fyra år till 31! Min gamle Shilton, född 1990, där finns en lång och fin berättelse att ta fram, om allt vi varit med om tillsammans. Och tänk bara, efter så där 45 år som skribent på tidningen Ridsport, alla intervjuer jag gjort “hemma hos” ponnybarnen, och alla Ponny-EM jag varit på runt om i hela Europa – det finns massor kvar att berätta om.

Fortsätt läsa

Gästblogg: serieskapare Maria Wigelius

Den djupa och villkorslösa kärleken till hästar. Jag har många gånger själv försökt att förstå, eller förklara för andra, varför jag blev så drabbad av just hästar som barn. De var otillgängliga och dessutom stora och farliga, jag var minst lika livrädd som förälskad. I brist på hästar i min närhet så tecknade och målade jag dem. Jag blev också förälskad i många leksakshästar som var fina. My Little Ponies med sina förtrollande hårfärger och ikoniska symboler, min plasthäst Rosie med sina stora blänkande ögon. Vissa leksakshästar hade en luddig päls som jag och en kompis brukade dra av. De var så vackra där under! Uttrycksfulla ansiktsdrag, muskler och senor som avtecknade sig tydligt i den vita plasten. Det som gjorde intryck på mig var framför allt snygga linjer. En figur med rätt sorts linjer, silhuett och kontur. Jag försökte ibland kopiera teckningar jag tyckte om med grafitpapper men det blev ändå inte samma sak, jag lyckades inte fånga känslan. Vad är det egentligen som gör en bild magisk? Vad ger det där exakta uttrycket, men samtidigt fyller motivet med liv och rörelse?

Marias serie ”Är hästar för mig?” Min Häst nr 19 2020

Första gången jag möttes av den fulländade bildmagin var när jag läste Lena Furbergs tecknade serie: Vem är han? Hästen som jag kallar King! Jag hade hittat några sidor ur en trasig serietidning och i rutorna där en svart hingst flöt fram i ökenlandskapet kändes det som att hästen fick liv och nästan rörde sig ut ur sidan. Jag vet inte hur gammal jag var men det var innan jag kunde läsa och illustrationerna gick rakt in i hjärtat. Då startade också min kärlek till seriemediet och tidskriften Min Häst. Lena Furberg kunde avbilda hästar på ett sätt som gjorde dem helt verkliga, även om de var bevingade enhörningar. Och hon kunde göra vardagsrealistiska skildringar av konflikter i stallet, där människans problem och rädslor stod i fokus utan att någonsin göra avkall på det som var allra viktigast – hästen!

Fortsätt läsa