Boksamtal: Pytte-serien av Ingrid Flygare

Idag har vi närläst två böcker i Ingrids Flygares populära bilderboksserie om Pytte.

Du är för liten Pytte, Rabén och Sjögren, 2016                9789129699357_200x_du-ar-for-liten-pytte.jpg

Vilket gulligt föl, Pytte!, Rabén och Sjögren, 2018

Malin säger: Berättarperspektivet är intressant. Berättelsen förmänskligar hästar, och skriver genom det in sig i en tradition som börjar med Black Beauty. Jag ser också tydliga intertexter till Vitnos, rymmarrusset. Pytte är lika bra på att rymma och vill visa sig duktig för fölet. Serien skriver också in sig i hästbokstraditonen, som ju traditionellt är mellanålderböcker genom sina titlar, där Pyttes namn alltid förekommer. Mina tankar går till Ge dig inte Annika och Jill tar priset.

Katja säger: Ja, jag tänker också på är karaktären Pytte. Hur han lyckas vara både hästlik och människolik på ett fint sätt i första boken. Barnen man läser för kan känna igen realistiska detaljer kring hur en häst beter sig från ridskolan tänker jag, och samtidigt kan man identifiera sig med Pytte. För Pytte är liten och får inte vara med. Precis som det är att vara barn. I Vilket gulligt föl ,Pytte!, tyckte jag att det mest var som att hästarna var mänskliga, inte så hästlika längre. Dom kryper under staketet, håller i skyltar, har en blomrabatt och så vidare. Den berättelsen handlar inte så mycket om hästar för mig, det är mest bilderna 9789129706475_200x_vilket-gulligt-fol-pyttesom föreställer hästar. Det handlar till exempel om att få ett lillasyskon att ha ansvar för. Pytte är plötsligt inte längre minst och det är inte lätt med en liten jobbig som förstör …

Anna säger: Jag håller med dig Katja. Boken är skriven ur ett hästperspektiv, där hästarna är i fokus och människorna är sekundära. Men de hästar som beskrivs är väldigt förmänskligade. I Vilket gulligt föl, Pytte, så tänker jag också på hur boken är pedagogisk, i slutet finns lite fakta om föl, och även själva födsloscenen är väldigt pedagogiskt skildrad.

Malin säger: Ja, det blir ibland, som ofta i hästböcker, inslag av faction, genom det pedagogiska, och där är det ju hästperspektiv fullt ut.

Katja säger: Ja, den är pedagogisk också. I första delen får man lära sig om ponnyridning och olika hästraser finns med. Det är realistska stallsitautioner som barnen som blir lästa för kan känna igen eller lära sig av inför ridskolan.  I boken om fölet tänkte jag att fölet var förmänskligat så till den grad att pedagogiken fick stryka lite på foten. Berättelsen vill både lära oss om hur ett föl reser sig upp och kan springa nästan genast (realism) och låter sen samma föl rymma och där blir det mycket mer förmänskligande. I den berättelsen finns mindre igenkänning från barnens stallupplevelser och mer igenkänning från att få ett yngre syskon som jag tänker.  Pytte är storasyskonet som försöker imponera på lillasyskonet och också tar hand om. Mycket igenkänning.

Men detta är ju en bilderbok. Hur uppfattar ni bilderna?

Anna säger: Jag håller verkligen med om att böckerna förhåller sig till Vitnos! Jag tänker att bilderna är fina och humoristiska. Illustrationerna ger ibland extra info till texten, eller berättar en historia som är en smula annorlunda än texten, parallellt med den. Hästarna på bilderna är inte realistiska. Men de är söta, gulliga, roliga. Jag tänker att en som barn kan identifiera sig själv med hästarna, men också känna igen sina verkliga hästkompisar i Pytte och gänget.

Malin säger: Håller med! När jag läser bilderna får jag kontakt med min inre femåring och hon ÄLSKAR Pytte. Och sitter länge och drunknar i varje uppslag. Det är ju ett ganska enkelt och rakt bildberättande uppfattar jag – utan att ha bildanalyskompetens. Både text och bild är en blandning mellan realism och förmänskligad hästfantasi. Man kan jämföra med exempelvis Den ofantliga Rosabela eller Tio vilda hästar som tar steget vidare ut i fantasin i både bild och text. Pytte håller sig närmare hästverkligheten tänker jag.

En annan intressant tematik i böckerna är hur de  hanterar storlek kontra ålder. Små barn tror ofta att små hästar är unga hästar – den lilla shettisen blir bebishästen – och Ingrid Flygare använder det för att skapa identifikation. Den unga läsaren kan känna igen sig i att vara minst och inte få vara med.

Jag tänker att Vilket gulligt föl, Pytte utvecklar temat, i första boken är Pytte en liten häst som blir behandlad på ett liknande sätt som små barn blir behandlade. Men i hästvärlden finns det stora hästar som är föl. Och den dimensionen kommer in här. Och ger många möjligheter både till att fånga upp läsarnas tankar runt ålder och storlek och till humor.

Att Pytte är en liten häst skapar också komik. Exempelvis skrattar jag högt när Pytte säger till fölet, som vi vet snart kommer vara mycket större än honom, att fölet kommer kunna krypa under staketet när det blir större. Men kanske barnläsaren läser denna scen annorlunda.

Katja säger:  Ja, i första delen är det också väldigt kul när den som är liten oväntat blir hjälten i slutet just för att den är liten. Den berättelsen står tydligt på barnets sida på ett fint sätt. Tji fick dom ”vuxna/ äldre barnen” gestaltade av stora hästarna som trodde dom skulle bli hjältar på ponnyridningen. Lilla Pytte får vara i centrum och är bäst och bokens hjälte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s