Anna plockar upp nya Wahlströmsböcker för sommarläsning.
Jag fortsätter hämta böcker ur min mammas bokhylla. (Läs förra inlägget på samma tema här.) Den här gången hittar jag några av de första av Sven Martinsons böcker om Lotte. Jag läser och tänker på vad som är ett flickrum, och vad som inte är det, och om rum kan vara flera saker samtidigt. Det börjar med författarens namn – vad spelar det för roll för min läsning att författaren är en man? Läser jag hästboken (ur flickperspektiv och feministiskt perspektiv eller andra perspektiv) på ett annat sätt när jag vet det? Ja, kanske. Både medvetet och omedvetet.
Är det när jag vet att författaren är en man som jag fort noterar att vuxna männen i texten kallas ”godsägaren” och ”ryttmästaren”, och att Lottes pappa så gott som alltid kallas ”Erik Lind”, medan hennes mamma nästan jämt kallas ”Lottes mamma”? Ja, jag tror det bidrar. Och vad gör den manliga författaren för det återkommande temat i texten som rör hästar som flicksak, kontrasterat mot hur hästkarlar som ryttmästaren beskrivs som ett utdöende släkte? Här är det mer tveksamt. Martinson skriver i en tid där hästkulturen förändras, feminiseras, och han är inte ensam om att låta detta motiv ta sig in i texten (exempelvis Anna-Lisa Almqvists böcker har flera liknande spår). Dessutom skriver Martinson fram en äldre manlig generation som välkomnar de yngre flickorna och deras intresse – och skolar in dem i den del av militärdiskursen som värnar om hästens bästa.
Men, kan jag läsa Lotte-böckerna som det flickrum jag ibland verkligen vill läsa hästboken som? Både ja och nej. Det är ett flickrum, men det är inte separatistiskt, och det kan inte heller förhålla sig okritiskt till sin historia (även om den i Lotte beskrivs som en ordentlig, trevlig, relativt mjuk historia). Jag tänker att detta är något som måste genomsyra diskussionen av alla hästböcker, och icke-hästböcker. När det gäller en genre som en vill lyfta fram, ge högre status, omfamna som subversiv – så finns risken att en bortser från saker som det kan vara bra att vara kritisk till. Å andra sidan innebär en kritisk hållning att det är lätt att missa saker som har just en subversiv potential. Det här är något som exempelvis diskuteras när det gäller forskning kring flickböcker och chic lit (något som exempelvis litteraturvetaren Maria Nilsson lyfter fram) – hur kan en inta den dubbel position, där det går att både omfamna och kritisera? Jag tänker att när det finns ett rum som utgår från kärleken till genren, då är det också möjligt att kritisera, och då kommer kritiken också innebär en styrka och en sorts kärleksförklaring i sig.
Så, med utgångspunkt i en kärlek för mycket i Lotte, kommer jag försöka kritisera eller ifrågasätta en del grejer. Men, vad jag älskar: Jag älskar det mysiga och vardagliga. Det finns en brist på äventyr i texten, som skapar en trygg miljö, som jag bara vill sjunka in i, stanna i. I Lotte på ridläger, fastnar jag särskilt för beskrivningarna av mat och måltider. Det är inga lyxmåltider, de äter uppvärmningsmat, grillar korv, äter saft och kakor. Men det är en stämning som omger måltiderna som skapar just trygghet, och jag läser det med en sorts hoppfullhet. Jag tänker på hur jag som barn, när jag först läste Lotte-böckerna, sällan kände så – hur hästvärlden inte var en trygghet, och hur måltiderna inte heller var det. På det sättet blir läsningen en sorts flykt, på gott och ont, jag kanske inte kan känna igen, men jag kan hitta längtan.
Det mest framträdande draget i Lotte är hur Lotte är en annorlunda hästflicka. Hon har haft polio och går med hjälp av kryckor. Detta påverkar hennes sätt att vara i stallet och med hästarna. Men framförallt påverkar det hur hennes kropp i stallet beskrivs och hur den görs i relation till andra kroppar. En central aspekt är den att ridningen kan eller ska vara ett sätt för Lotte att bli bättre. Hennes kropps funktionalitet sätts i relation till de andras, och hon märker hur den förändras, hur benen blir starkare. Ett narrativ som rör sig mot en sorts friskhet. Hennes kropp och funktion är inte statisk, utan i förändring – och det till det bättre. Jag tänker att det går i linje med det hoppfulla och trygga jag redan beskrivit, och att det kan vara bra – men att det också kan vara problematiskt att endast framhålla en utveckling som går mot en normfunktionskropp. Parallellt med detta finns dock beskrivningen av tillståndet, där Lotte behöver hjälp med olika sysslor i stallet. I en miljö där arbete och kunskap och förmåga att klara av saker premieras, bryter Lotte tydligt mot normen. Men hon tillåts göra det. Jag utskiljer en rad olika förhållningssätt till Lottes ben. Lotte själv tvivlar ibland, ”kan jag”, ”kan jag verkligen”, tänker hon, men hon kan. Men hon sätts också i en utsatt position i relation till föräldrarna (som är mer oroliga, som är rädda att hästarna ska skada henne), och till läkare. När Lotte i Lottes ridklubb, faller av och får en hjärnskakning är hon rädd att hon inte ska få fortsätta rida. Här är det inte hennes ben som är problemet eller hindret – det är omgivningen, och då de vuxnas, syn på hennes ben och deras funktion. I stallmiljön verkar Lottes ben inte väcka mycket uppmärksamhet, hon möts av acceptans. Däremot märker jag hur berättaren lägger märke till och kommenterar Lottes funktion. Ibland stör jag mig lite på hur den vuxna rösten uppmärksammar mig på något som Lotte själv helst tycks vilja gick obemärkt förbi. Ibland upplever jag att sättet som smärtan och värken lyfter fram snarare fyller en funktion, och visar fram olika kroppars upplevelse av ridningen.
(Som en titt in i framtiden: Ett jämförande blogginlägg om funktionsvariation i hästboken (och hästvärlden) där exempelvis Kristina Westerlunds Men ta tag i tyglarna då! och Tulla Hagströms böcker om Petra är med i diskussionen!)
Berättarrösten är något jag också i andra sammanhang vill ifrågasätta. Det finns ett sorts vuxenperspektiv i den, även när Lotte är den gestalt som oftast fungerar som fokalisator (den person genom vilken textvärlden ses). Föräldrar och vuxna är aldrig antagonister, vilket annat är ett vanligt hästboksmotiv, utan de är snälla och förstående. När en skilsmässa beskrivs i Lottes ridklubb blir det tydligt att detta är något negativt. Kanske kan det förstås som ett sätt att (på ett relativt konservativt och heterosexuellt sätt) ställa sig på barnens sida, men det är fortfarande ett vuxet resonerande, som skapar en sorts distans till barndomen, barnkroppen, och dess tankar och känslor. Detta får som effekt att jag upplever Lotte mer som en civilisationshistoria än en berättelse om ett eget rum.
Jag läser, njuter av myset och tänker på hur rummet kanske hade kunnat vara annorlunda.
så läser vi på något vis alla hästböckers rötter. Tycker ni att det märks? Ser ni spår?
skrämmande nära verkligheten. Den vetskapen har trängt sig på mig mer och mer.