Boksamtal: Pia Hagmars Klara-serie

Bara Hästböcker pratar den här veckan om Pia Hagmars klassiska långserie om hästtjejen Klara. Flera av böckerna i serien har nyligen även släppts i en lättläst omarbetning. Det finns också en film gjord på den första boken, men den har vi inte med i samtalet här.

Malin säger: Klara-böckerna är otroligt populära. Jag tror det beror på att man kommer så nära Klara, och känner och upplever med henne. Det är lätt att identifiera sig med henne, och hennes balansgång mellan kärleken till hästen och rädsla.

Bokmässetips för hästälskare

BaraHästböcker har gjort en lista på programpunkter på bokmässorna i Göteborg som lyfter fram hästböcker.
Fyll gärna på listan!

Fredag 10.30-11.00 Hästboken som feministisk strategi. Bara Hästböcker samtalar på ETC caféscen. Heden. Målgrupp vuxna.

Fredag 14.00-14.20 Starka känslor i litteraturen Pia Hagmar Charlotte Cederlund, Jenny Jägerfeld. Bok och Biblioteksmässan, seminarium Målgrupp vuxna.

Klassikerprat: Black Beauty, Arbete, genus och djurrätt

Sista delen av Bara Hästböckers samtal om genren utifrån Anna Sewells klassiker Black Beauty från 1870-talet.

Anna: Det finns en mycket intressant aspekt av omvårdnad som kommer fram i Black Beauty. I diskussioner om hästkulturer och utvecklingen inom västerländsk ridsport förs det ofta fram att det skett en femininisering, att fokus flyttas från militärisk styrka till att betona omvårdnad, och detta jämförs gärna med andra omsorgspraktiker, ofta kvinnligt kodade.  I Black Beauty handlar det snarare om ett manligt omhändertagande. Det är de goda hästkarlarna som tar hand om hästarna, kvinnor finns knappt annat som bifigurer (där kan de ha olika roller, från den förbigående kvinnan som ber kusken ta bort stuptygeln till frun som följer modenycker och därmed vill ha samma tygel hårt åtdragen, och så de kvinnor som faller av och är lite lagom hjälplösa…) Jag upplever att boken därmed ifrågasätter hur en ser på genuskodning av olika uppgifter och perspektiv. Omtanke och omvårdnad kan vara manligt.

Klassikerprat: Om klass och arbete i Black Beauty och den samtida hästboken

Del två av tre i Bara Hästböckers samtal om genren utifrån Anna Sewells klassiker från 1870-talet- Black Beauty. I det här inlägget går vi på djupet med ett vanligt tema i hästboken- hårt arbete och klass.

Första utgåvan, F. M. Lupton Publishing Company, New York

Anna: Jag läser Black Beauty som en tydlig skildring av arbete och klasshierarkier. Ett exempel på när det blir tydligt är när en kusk kör den häst han hyr alldeles för hårt, men där han sen får motivera varför han gör det – det är för att han pressas av att han måste försörja sin familj, och sina kunder, orsaken är att de rika, inte tar hänsyn till hans (eller hästens situation). Så de människor som porträtteras som elaka, är inte rakt igenom onda, de är elaka eftersom de inte har något annat val. Samma sak gäller för hästarna, de hästar som biter människor gör det för att de blir, eller blivit, illa behandlade.

Klassikerprat: Hästboken som genre med utgångspunkt i Black Beauty

Med avstamp i hästboksklassikern Black Beauty kommer Bara Hästböcker att i tre olika inlägg fundera kring hur teman och berättarstrukturer förändras eller återkommer i nya former i genren. Från 1800-talets England rör vi oss framåt i tiden, till vår svenskspråkiga samtida hästbok. Detta första inlägg är en repris från i våras, på måndag fortsätter samtalet med ett nyskrivet inlägg.

Black Beauty brukar i en västerländsk kontext ses som den allra första hästboken. Författaren, Anna Sewell, berättar ur en hästs perspektiv om ett hästliv i England i slutet av 1800-talet. Berättelsen rör sig från barndomshemmet, där Black Beauty har ett gott liv, och vidare genom det engelska klassamhället. Hästhuvudkaraktären bär fina damer i damsadel, drar tunga vagnar genom Londons gränder, blir allvarligt skadad, piskad, och slutar sina dagar, åter på landet i ett gott hem.

Malin säger: Boken kom ut 1877 och har troligtvis påverkat alla andra hästböcker. De i hästboksgenren legendariska systrarna Pullein Thompson skrev på 70- 90-talet flera böcker som byggde vidare på Black Beautys släktträd och var för sig kan ses som en pendang till Black Beauty. Jag tänker att upplägget att låta en häst berätta om sitt liv, från födelse till ålderdom har blivit som en egen genre inom hästboksgenren. Men även de som skrev med en människa i huvudrollen har troligtvis läst och inspirerats av Black Beauty. Så när vi läser Black Beauty så läser vi på något vis alla hästböckers rötter. Tycker ni att det märks? Ser ni spår?

HÄSTEN: KONSTEN, KROPPEN OCH KONTEXTEN

Anna har sett utställningen ”Like a Horse” på Fotografiska museet, och funderar kring bilder av hästar, kroppar och konst.

 

Jag ser fotoutställningen ”Like a Horse” på Fotografiska museet i Stockholm. Jag hörde talas om utställningen när jag såg Kobra-avsnittet ”Hästfolket” på SVT i våras. Utställningen kureras av fotografen Sophie Mörner. För ungefär exakt ett år sen lyssnade jag på ett gammalt avsnitt av ”Stil” i P1 (ett som egentligen handlade om Freud), där

Sommarläsning, flickrum och föräldrar

Anna plockar upp nya Wahlströmsböcker för sommarläsning.

Jag fortsätter hämta böcker ur min mammas bokhylla. (Läs förra inlägget på samma tema här.) Den här gången hittar jag några av de första av Sven Martinsons böcker om Lotte. Jag läser och tänker på vad som är ett flickrum, och vad som inte är det, och om rum kan vara flera saker samtidigt. Det börjar med författarens namn – vad spelar det för roll för min läsning att författaren är en man? Läser jag hästboken (ur flickperspektiv och feministiskt perspektiv eller andra perspektiv) på ett annat sätt när jag vet det? Ja, kanske. Både medvetet och omedvetet.

Är det när jag vet att författaren är en man som jag fort noterar att vuxna männen i

Sommarläsning (långläsning!): Nostalgi och generation

Anna lånar böcker av sin mamma och skriver om generationer, Wahlströmsböcker, bokvärldar och lite annat.

Jag är cirka åtta år och köper böcker. Varje gång vi åker till Ica Maxi och handlar så tittar

Bara Hästböcker på sommarbete

Hej!

Tidigt i våras startade Bara Hästböcker. Då låg ett år av intensivt hästbokscirklande bakom oss, och flera år av samtal om och kring hästboken. Vi var alla på väg att släppa nya böcker/film och samtidigt växte tanken fram att vi tillsammans vill ta plats med vår samlade kunskap om hästboken.

Våren har stundtals varit stressig. Boksläpp, filmsläpp, skrivande, forskande och författarbesök har krävt vår tid. Vi har mellan detta producerat ett stor antal boksamtal och intervjuer. Vi har nått ut i  både media och till boksverige och fortsätter arbeta för att det ska pratas om hästböcker, bara hästböcker, överallt. 

Klassikerprat: Hästboken som genre med utgångspunkt i Black Beauty

Med avstamp i hästboksklassikern Black Beauty kommer Bara Hästböcker att i tre olika inlägg fundera kring hur teman och berättarstrukturer förändras eller återkommer i nya former i genren. Från 1800-talets England rör vi oss framåt i tiden, till vår svenskspråkiga samtida hästbok.

Black Beauty brukar i en västerländsk kontext ses som den allra första hästboken. Författaren, Anna Sewell, berättar ur en hästs perspektiv om ett hästliv i England i slutet av 1800-talet. Berättelsen rör sig från barndomshemmet, där Black Beauty har ett gott liv, och vidare genom det engelska klassamhället. Hästhuvudkaraktären bär fina damer i damsadel, drar tunga vagnar genom Londons gränder, blir allvarligt skadad, piskad, och slutar sina dagar, åter på landet i ett gott hem.

Malin säger: Boken kom ut 1877 och har troligtvis påverkat alla andra hästböcker. De i hästboksgenren legendariska systrarna Pullein Thompson skrev på 70- 90-talet flera böcker som byggde vidare på Black Beautys släktträd och var för sig kan ses som en pendang till Black Beauty. Jag tänker att upplägget att låta en häst berätta om sitt liv, från födelse till ålderdom har blivit som en egen genre inom hästboksgenren. Men även de som skrev med en människa i huvudrollen har troligtvis läst och inspirerats av Black Beauty. Så när vi läser Black Beauty så läser vi på något vis alla hästböckers rötter. Tycker ni att det märks? Ser ni spår?