BaraHästböcker sommarvilar!

Nu tar vi sommarlov. Gå gärna tillbaka och läs gamla inlägg!

Intervju med Lena Manderstedt om hennes hästboksforskning

Hej Lena! Under din tid som korttidsstipendiat på Svenska barnboksinstitutet lyfte du fram ditt intresse för hästböcker. Vill du berätta mer. Vad sysslar du med? Och vad är det som fått dig att vilja forska på hästböcker?

Jag är en hästtjej som senare blev ponnymamma och vuxenryttare så hästintresset har liksom följt med sedan barnsben. Som barn vill jag påstå att jag lärde mig att läsa tillsammans med Vitnos, som var en kär följeslagare i några år. Därefter följde andra hästböcker och givetvis också annan litteratur. Jag sökte stipendiet för att kunna läsa alla hästböcker som har skrivits på eller översatts till svenska. Vanliga bibliotek har inte alltid köpt in hästböcker så det var en välkommen överraskning att få stipendiet. Jag har varit på institutet i nästan en vecka för en första materialinsamling.

Den första artikeln är planerad och den är precis i sin linda. Den ska handla om pojken i hästboken. Jag har haft en sådan tur att kunna para ihop mig med två andra hästforskare, Ann-Sofie Persson och Helen Asklund, och vi kommer att skriva på den parallellt som vi söker medel tillsammans. Det är otroligt roligt att ha fått kontakt med dem och att kunna dela intresset för hästböcker med dem!

Vad roligt att ni har en artikel på gång! Intressant val av vinkel. Hästboksgenren har ju ofta lästs som en genrer för och om

tjejer. Samtidigt har det ju alltid funnits många hästbokspojkar. Jag kan tänka mig att man kan få syn på intressanta aspekter av genus genom det valet. Men jag blir nyfiken på att höra lite mer om vad som lett er fram till det valet? 

 

Intresset för pojken i hästboken väcktes när jag läste delar av den äldsta litteraturen där pojkar ofta porträtteras i situationer där dagens flickor befinner sig, exempelvis som den som drömmer om en egen ponny och som närmast ter sig förälskad när drömmen slår in. Det finns väldigt fina och ömsinta skildringar av dessa pojkar och unga män.

Utifrån ert val av ämne tänker jag på ridsportens historia, den har ju vuxit fram ur en manlig militärsport. I de äldre hästböckerna har det ofta funnits med ryttmästare och hästkarlar som fört arvet vidare till den nya generationen, hästtjejerna. Jag tänker exempelvis på Britta och Silver där Hasse, Tomas och Lasse är ledarfigurer och i de tidiga böckerna är det en fd militär som är ridlärare, Harry och Starke i Annika böckerna, Hugo och morfar i Maria-böckerna, i Nan Inger Östmans serie om Piglet och Dunet finns också en ryttmästare. I Linn Hallbergs Rackastallet-serie finns Torparen som jag tänker kan läsas som en slags övergång, där den gamla hästkunniga mannen fått en mer marginaliserad roll, men ändå finns kvar, som en rest.  I de senare hästböckerna uppfattar jag att tränaren eller ridläraren oftare är en kvinna, min tolkning är att kvinnorna tagit över rollen som den vuxna som för arvet vidare till huvudpersonen. Detta handlar ju om de vuxna i hästböckerna och är kanske inte så aktuellt för er vinkel. Men ändå nyfiken på vad mitt resonemang väcker för tankar hos dig?

 

Ja, precis. Och backar man tillbaka ytterligare en tid så verkar fäderna ha haft en stor betydelse i hästpojkarnas liv. Det verkar vara som du skriver – kvinnorna har tagit över rollen som ”kulturbärare” och ”överförare” när det gäller hästkulturen och det verkar gälla i flera olika typer av hästböcker (inte bara inom exempelvis cowboykulturen). Jag säger verkar, eftersom analysen inte är gjord ännu och eftersom det totala antalet böcker som är närlästa ännu är begränsat.

 

Vad har du mer uppmärksammat när

Skräcknatten är en av de äldre hästböckerna som har eldsvåda som tema.

du studerat så många hästböcker? 

 

Det finns flera saker att lyfta fram, men en som är slående är ”det litterära arvet” eller intertextualitet, om man så vill. Vissa teman är helt enkelt alltför ofta återkommande för att det ska vara en slump. Det finns ofta varianter av temat men det är ändå ofta återkommande. Om jag säger ”branden” förstår nog läsare av äldre hästböcker vad jag menar!

 

Tror du att vi framöver kommer få se mer forskning om hästboken?  

Det är jag säker på! Det har redan kommit ett par artiklar/bokkapitel i Norden och fler är att vänta. Vi har också haft enstaka tidigare initiativ i form av essäsamlingar och examensarbeten. Det finns numera även exempelvis utbildningsvetenskapliga

Maria räddar Tösen är en annan äldre hästbok som har eldsvåda som tema.

doktorsavhandlingar som mer eller mindre fokuserar på hästar och hästkultur. Det är då fråga om människa – häst och inte exempelvis hästens anatomi. Med tanke på hur viktig hästen har varit i människans liv sedan urminnes tider är det inte en sekund för tidigt.

 

 

Lena Manderstedt är lektor i Svenska med didaktiskt inriktning på Umeå tekniska universitet.

Kombon Flickor + Hästar + Böcker, och dess radikalitet

Jag läser artikeln ”Horse-Girl Assemblages: Towards a posthuman cartography of girls’ desires in an ex-mining valleys community”. Den handlar om hästar och flickor i före detta gruvsamhällen i Storbritannien. Här beskrivs hur kvinnors och hästars arbete i gruvorna ofta osynliggjorts, och varit en form av exploatering – men också en kraft. Och här beskrivs hur flickor idag använder närheten till hästar för att uppleva en sorts njutning eller frihet. Assemblage är ett begrepp som härstammar från filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari. Det beskriver (med reservation för att jag förenklar det gravt och kanske missuppfattat) hur en grej (tex ett begrepp, en kropp, en människa, ett djur, en byggnad, en industri) aldrig är autonom, aldrig står ensam, utan är en del av ett sammanhang. Girl-Horse Assemblage, innebär alltså att hästar och flickor lever tillsammans, ingår i en slags symbios, och därmed upplever mer än vad de gjort som ensamma individer.

Sedan läser jag Jojo Moyes vuxenroman Bergens stjärnor. Den utspelar sig 1937 i Kentucky, och handlar om projektet ”De ridande bibliotekarierna”. Ett projekt som syftade till att öka läskunnigheten och bildningen hos fattiga invånare på Kentuckys landsbygd. Här rider kvinnliga (för alla männen arbetar i gruvorna) bibliotekarier runt med böcker till de familjer som bor långt ut på landet, i oländiga berg och ofta i stor misär. Boken handlar om dessa kvinnor. Arbetet som bibliotekarie är ofta hårt – rent fysiskt genom svår terräng och dåligt väder – och psykiskt genom allt de får utstå. För folket i orten Baileyville präglas dels av en stark gudstro – endast Bibeln bör läsas – dels av alkoholism – extremt många hembrännare – och slutligen av ett starkt klassamhälle och maktmissbruk från gruvägarnas sida. Och de styrande på orten gillar inte biblioteksprojektet. Det är en bok om kvinnors historiska situation, om kärlek, sex, kunskapstörst och revolution.

Jag tänker på kombinationen flickor/kvinnor och hästar, samt böcker. En flicka till häst är ett hot mot det rådande patriarkatet, liksom en bok i en fattigs hand är ett hot mot kapitalismen. Dessa två texter visar det. De skildrar båda fattiga och utsatta gruvsamhällen, och beskriver tjejer som trotsar denna utsatthet, som utövar sin kraft och njuter av det de gör. Som hittar en plats och en syssla som öppnar upp ett rum för frihet. Hästen, ensam, eller kvinnan, ensam, kan utnyttjas och göras olycklig, men tillsammans, som ett assemblage, bildas en styrka som inte annars finns. Det finns i den här kombinationen, en oerhört radikal potential, en början till en revolution.

Vidare tänker jag på den i litteraturvetenskapliga sammanhang klassiska texten Reading the Romance av Janice Radway från 1984. Hon undersöker här hur kvinnor läser romantiska romaner, som ett sätt att just skapa sig ett eget utrymme, en plats för frihet. Jag tänker att Moyes beskrivning av hur de fattiga låntagarna slukar böcker – från receptsamlingar till äventyrsromaner och den ökända boken om det som sker i sovrummet – som just en sådan strategi att finna ett eget rum. Moyes romaner är också, tror jag, i den genre som framförallt kvinnliga läsare använder för att nå detta egna space.

Slutligen tänker jag på hur jag njuter av att se den australiensiska såpan McLeods Daughters. Den handlar om farmen Drovers Run, som ägs och drivs av endast kvinnor. Här handlar det också om kvinnor som hittar en sorts brutal styrka, en form av jävlar anamma, som arbetar och älskar att arbeta. När jag ser den befinner jag mig i ett eget rum, och där njuter jag av arbetsskildringen, hur de övervinner motgångar, jag njuter också av den ibland klyschiga kärlekstematiken, men mest av allt av skildringen av djuren, hästarna, och hur människa och häst umgås med och älskar varandra.

Gästbloggare: Författaren Camilla Jönsson

Idag gästbloggar författaren Camilla Jönsson om bakgrunden till sin första hästbokserie.

Hästarna som tröst och lycka 

 Jag började rida då jag var runt 8-9 år, och hästböckerna dök väl upp vid ungefär samma tid. Det ironiska är att jag började rida lite av en slump. Inte för att jag önskat det, utan för att min kusin skulle börja, och hon ville ha sällskap. Men väl i stallet hände något. I kontakten med hästarna, på ridlektionerna … det fanns något där som jag drogs till. Det var något väldigt häftigt i att lära sig kontrollera de här stora djuren. Men också att upptäcka att det gick att ha en kommunikation över artgränserna. På ridlektionerna vågade jag ta för mig på ett sätt som jag aldrig gjort i skolan. Jag började känna mig hemma i stallet. Framför allt började jag känna mig kompetent där. Det är stort för en 10-12–åring.  

How dare you förstöra mitt sommarlov

Jag läser Angelica Öhrns Det brinner, Chamir! i karantäntid. Det känns mycket passande. Öhrns bok handlar om Julia, som just blivit ägare till hästen Chamir. Boken börjar alltså med det som är hästflickans högsta dröm och hästbokens höjdpunkt. Men med detta är inte allt underbart. För Öhrn beskriver en verklighet i klimatförändringarnas tidevarv, det vill säga, i nutiden.

Sommaren har varit lång, het och torr. Skogsbränderna härjar och det blir ont om foder. Detta påverkar Julia. Rent praktiskt innebär det att kostnaden för stallplats måste höjas, eftersom foderpriserna stiger när tillgången minskar. Men ännu mer påverkar det Julia mentalt. Hon blir livrädd och det låser sig i huvudet, och, hon svimmar – för det är något (töntigt eller överdramatiskt?) Julia gör. Hon klarar liksom inte av det.

Ända tills (spoilervarning!) hon en dag kommer alldeles nära en skogsbrand, och hjälper till att släcka den. Detta låser upp något hos Julia och hon väljer att engagera sig i klimatfrågan.

Det brinner, Chamir! beskriver ett tillstånd som nu är verklighet. Den beskriver väldigt bra hur Julia först upplever det som nästan en personlig förolämpning och en privat

Boksamtal: Min vän Flicka

Anna säger: Min vän Flicka är Mary O’Haras bokserie om pojken Ken, en drömmare som bor på en amerikansk farm, och hans kärlek till hästen Flicka. Vi har läst de två första böckerna i serien, som handlar om hur Ken väljer ut Flicka som sitt föl, och hur han kämpar med att tämja henne och göra henne frisk från sjukdom. 

Jag har två grejer som jag verkligen fastnade för när jag läste böckerna. För det första, hur symbiosen mellan Ken och Flicka beskrivs. När Ken först ser Flicka, vet han genast att detta är det föl han vill ska bli hans. Hans pappa tycker det är ett dåligt, men Ken står på sig. Han känner så starkt för Flicka. Det beskrivs flera gånger hur hon är allt han har, och han är allt hon har – hon till och med ÄR han. När Flicka blir sjuk, blir också Ken sjuk, hela hans tillvaro kretsar kring Flicka och de är totalt beroende av varandra. Jag tycker det är en spännande skildring av kärlek mellan människa och häst. 

För det andra så tänker jag på genus och mental hälsa. Detta är en intressant diskurs, eftersom den applicerar idéer om mänskligt beteende på hästar. Flicka (och ja, det är talande att hon heter just “Flicka” – även om detta också är det engelska namnet, där det inte har samma konnotationer som på svenska, så tycker jag det är väldigt passande) är dotter till stoet Raket. Raket beskrivs som en “galen” häst. Hon är vild och kan inte tämjas och dresseras. Kens pappa tycker att hon bara är problem, hon är värdelös, hennes blod förstör hans hästflock, hennes föl gör flocken sämre. Raket beskrivs som galen, eftersom hon inte är användbar och därför inte kan bidra till ranchens ekonomi. Hon är olönsam och problematisk. Jag tänker på hur stoet beskrivs som en sorts hysterisk kvinna – som till slut tar livet av sig när hon råkar stegra sig och slår huvudet i en skylt. Hon är hysterisk eftersom hon inte lyder människorna, männen. Och hennes dotter, Flickan, balanserar alltid på randen till galenskapen. Jag tänker att detta visar på en underliggande diskurs om just kvinnlighet och galenskap, som appliceras på hur hästarna, de icke-mänskliga djuren, beskrivs.  

Gästbloggare: Helena Dahlgren

Fyra Ödesryttare, två sanningar och en lögn (och väldigt många hästmular) 

De senaste åren har jag haft privilegiet att få vara ute en hel del på bibliotek och hålla i workshops för unga. Vet ni hur många workshops jag fick hålla i förut, när jag bara var en halvobskyr skräckförfattare och exbokhora? Exakt noll. Sedan jag skrev serien om Ödesryttarna är jag uppe i tvåsiffrigt. Minst. Och om jag ska filosofera lite kring mitt liv som författare före och efter Ödesryttarna,

Foto: Stefan Tell

 vilket är själva grundpremissen för detta gästinlägg, är det kanske just här jag vill börja ändå. I mötet med läsarna. Bara det att plötsligt ha läsare – i flera länder, till och med! Vilken grej! Helt sjukt! Att få se sina böcker (pluralis!) på Pocket Shop när man hastar förbi i stressgången på Centralen – wow. Att få handskrivna brev och teckningar skickade till sig – var börjar man ens? En tjej i Polen har skickat ett porträtt av mig som den femte Ödesryttaren med min häst Sunshine. Hon har läst hela första boken via Google Translate och kan storyn, men när jag skriver det här släpps faktiskt del ett, Jorvik kallar, på polska med den Kittydoftande titeln De gyllene kullarnas hemlighet, så min unga brevvän slipper det lingvistiska helvete som är automatiska översättningar framöver. Det är stort – men porträttet som hänger ovanför mitt skrivbord är större. Jag blir lycklig varje gång jag tittar på det. 

Gästbloggare Anette Eggert

Flickrumshjärtat

Jag ligger i sängen i mitt flickrum. Hör det gälla gnägget och hovarnas klapper mot marken. Mitt hjärta slår och jag måste veta. Hur ska det gå för den vilda hingsten?

Detta är ett av mina starkaste minnen av att läsa hästböcker. Hur jag ligger där under täcket och lyssnar på Mysteriet med den vilda hingsten av Marie-Louise Rudolfsson och känner hjärtat banka. Och kanske är det samma känsla som nu gett mig inspirationen att skriva min första egna hästbok.

Det finns en särskild kraft i hästböcker, precis som stallet gör de mig stark. Jag känner gemenskapen, det tuffa, det mjuka, det hårda arbetet, alla händelser som lär oss samarbete, envishet, att fatta svåra beslut och att vara ödmjuk. Det är ingen slump att stallet sägs forma

En lektion i sorg

Andra delen i Lena Furbergs bokserie om Tuvastallet handlar om sorg. Det är Jonas häst Artemis, som efter flera kolikanfall dör, av en brusten åder. Det är ingens fel, livet rinner bara ur henne, hon dör i Jonas famn.

Jag tänker att den här boken är en lektion i sorg. Precis som att läsa hästböcker så ofta är det. Precis som att vara med hästar är det. När man som hästälskare älskar en häst, då vet man, att kärleken kan dö, eller, att kärleksobjektet kan dö men kärleken leva vidare. Att älska en häst är ett annat sorts åtagande än att älska en människa. Man gör inte slut med en häst. Men hästen har ett kortare liv och man kommer med stor sannolikhet få uppleva flera hästdödsfall. Jag

NOSTALGILÄSNING: Wendy på Lindhöjden

När jag var barn älskade jag Wendy. Inte så mycket serierna (i tidningen Penny och senare Wendy) eftersom jag tyckte så mycket bättre om Lena Furbergs sätt att rita hästar. Men böckerna. Jag hade en välkomnande syn på Wahlströms röda ryggar, eftersom min mamma älskat dem som barn (inte Wendy, men andra serier). Och jag läste Wendy.

När jag nu läser om serien känns det som om mitt minne inte helt stämmer. Jag hade fått för mig att det var mer kärlek och roma