Gästblogg: serieskapare Maria Wigelius

Den djupa och villkorslösa kärleken till hästar. Jag har många gånger själv försökt att förstå, eller förklara för andra, varför jag blev så drabbad av just hästar som barn. De var otillgängliga och dessutom stora och farliga, jag var minst lika livrädd som förälskad. I brist på hästar i min närhet så tecknade och målade jag dem. Jag blev också förälskad i många leksakshästar som var fina. My Little Ponies med sina förtrollande hårfärger och ikoniska symboler, min plasthäst Rosie med sina stora blänkande ögon. Vissa leksakshästar hade en luddig päls som jag och en kompis brukade dra av. De var så vackra där under! Uttrycksfulla ansiktsdrag, muskler och senor som avtecknade sig tydligt i den vita plasten. Det som gjorde intryck på mig var framför allt snygga linjer. En figur med rätt sorts linjer, silhuett och kontur. Jag försökte ibland kopiera teckningar jag tyckte om med grafitpapper men det blev ändå inte samma sak, jag lyckades inte fånga känslan. Vad är det egentligen som gör en bild magisk? Vad ger det där exakta uttrycket, men samtidigt fyller motivet med liv och rörelse?

Marias serie ”Är hästar för mig?” Min Häst nr 19 2020

Första gången jag möttes av den fulländade bildmagin var när jag läste Lena Furbergs tecknade serie: Vem är han? Hästen som jag kallar King! Jag hade hittat några sidor ur en trasig serietidning och i rutorna där en svart hingst flöt fram i ökenlandskapet kändes det som att hästen fick liv och nästan rörde sig ut ur sidan. Jag vet inte hur gammal jag var men det var innan jag kunde läsa och illustrationerna gick rakt in i hjärtat. Då startade också min kärlek till seriemediet och tidskriften Min Häst. Lena Furberg kunde avbilda hästar på ett sätt som gjorde dem helt verkliga, även om de var bevingade enhörningar. Och hon kunde göra vardagsrealistiska skildringar av konflikter i stallet, där människans problem och rädslor stod i fokus utan att någonsin göra avkall på det som var allra viktigast – hästen!

Fortsätt läsa

Förlagsstudenten och litteraturvetaren Anna Sandström gästbloggar vecka 2

Vill du läsa Annas första blogginlägg klicka här.

Galoppombyte – Samma ämne i ett nytt format

När jag under hösten 2020 började den ettåriga kursen förlagskunskap på Stockholms universitet visste jag att vi skulle ha en projektkurs i början av den andra terminen och jag visste också vad jag ville att mitt projekt skulle handla om: hästböcker.

Jag fann det dock svårt. Jag visste inte hur jag skulle ta mig an ämnet från ett perspektiv som inte var litteraturvetenskapligt. Jag visste ju inte ens hur hästbokens roll inom förlagsbranschen såg ut. Vad tyckte man om genren egentligen? Hur arbetade man med den? Vad för betydelse har genrelitteratur för bokbranschen i sin helhet? Och hur passar jag in mitt i allt detta?

Ja, många frågor (igen) som helt enkelt behövde sitt svar. Och svaret på frågorna blev frågorna själva. Jag behövde skapa ett utrymme där jag fick gräva mig ner bland dessa frågor, och för att vara ärlig, osäkerheter, och ge mig själv en plats där jag kunde ta mig an dem.

Det slutade med att jag bestämde mig för att mitt projektarbete skulle vara att jag producerar en podcast i tre avsnitt. Detta beslut gjordes utifrån två utgångspunkter: ena var att två elever från kursens tidigare årskull hade startat en podcast, vilket visade för mig att de var görbart. Den andra utgångspunkten var att min underbara lärare Pamela Schultz Nybacka uppmuntrade mig till att det var en bra idé som skulle uppskattas.

Arbetet började dock skumpigt. Jag kände mig väldigt vilsen och förvirrad och kunde helt enkelt inte se hur jag skulle göra podcasten på ett sätt som skulle passa in inom ramen av kursen. Min första idé utvecklades kring att jag ville intervjua folk utifrån att jag ville skapa ett varumärke kring mig själv som en ”hästboksredaktör” och att jag då skulle bjuda in folk som kunde prata tillsammans med mig kring hur man frilansar och skapar sig själv ett varumärke inom förlagsbranschen. Nu när jag beskriver detta kortfattad här så kanske (kanske) det låter någorlunda rimligt men tro mig, min första pitch var en enda röra. Responsen från mina kursare var simpel: kan du inte bara prata om genren? Mitt svar till detta var: men, varför vill förlagsbranschen höra om den?

Ja, jag var förvirrad och osäker, något som jag genom podcasten fick reda på att jag inte var ensam om. För det slutade med att jag gjorde idén mer simpel och helt enkelt gjorde så att jag kunde få utforska mina osäkerheter och få ställa de frågor som jag har om branschen och genren till väletablerade och sakkunniga personer som har erfarenhet av de två fälten.

Det blev till slut dessa tre avsnitt som jag skulle producera: ett avsnitt om hästboksförfattaren tillsammans med Malin Eriksson Sjögörd, ett avsnitt om hästboksförlaget Kikkuli med Anna Lärk Ståhlberg och ett avsnitt om hästbokens roll inom litteraturkritiken tillsammans med Ingrid Bosseldal.

Gästbloggare: förlagstudenten och litteraturvetaren Anna Sandström

Det var en regnig söndagseftermiddag som jag bestämt satte mig ner i en fåtölj med ett garnnystan i ena handen och ett par stickor i den andra. Jag ville lära mig att sticka. Ja, bli som den där personen som jag såg på tunnelbanan som satt och stickade. Efter några radershårt arbete och koncentration så hade grunderna satt sig. In med stickan i öglan, runt med garnet, ut med stickan igen och dra åt. Nu behövdes bara lite stämningsfullt bakgrundsljud för att få till den perfekta känslan i min lilla syjunta.

Ljudboksappen öppnas och jag scrollar. Något enkelt behöver det vara, något som jag har hört förut så att jag kan koncentrera mig på handarbetet. Jag går in bland barn- och ungdomsböckerna och precis när jag ska klicka mig in bland Astrid Lindgrens samlingar ser jag det, Klaras Dröm står det. Av Pia Hagmar. Jag hoppar nästan till så högt så att hela stickningen faller isär. Serien som jag älskade så mycket som barn. Den som jag sträckläste, den som jag önskade mig en ny av vid varje tillfälle där presenter gavs. De som stod på min fönsterbräda så fina med deras röda bokryggar. De var min stolthet. Jag ville att alla som kom in i mitt rum skulle se dem och bli imponerade över hur jag slukade dem, en efter en.

Jag trycker på play och sätter mig till rätta i fåtöljen.

Det blev aldrig någon halsduk. En liten grytlapp fick det bli. Jag hade viktigare saker för mig. För jag blev aldrig som den där personen som stickade på tunnelbanan. Men jag skulle bli en annan person: den som läser hästböcker på tunnelbanan.

Fortsätt läsa

Det utopiska hjärtats sammansmältning

Ulrika Milles skriver i Över alla hinder – en civilisationshistoria (2000) att hästflickan, ridande eller icke-ridande, måste ha ”sin utopi broderad i hjärtat”, och att hästboken kan fungera som ett slags broderinål. Jag tänker på detta när jag läser Jojo Moyes Under Londons broar (2009/2020). På omslaget citeras en recension i Tara: ”Moyes vet hur man väver en bra och värmande feelgoodfilt.” Jag tänker på att feelgood-romanen också har sin utopi broderad i hjärtat, jag tänker på hur resan skildras, från den översiggivna ensamma själarna i bokens början till dess att de, på krokiga vägar, hittar fram till varandra.

Under Londonds broar handlar om Sarah som bor hos sin morrfar, han som var beridare i den franska elitryttarstyrkan Le Cadre Noir, som lämnat Frankrike för kärleken till Sarahs mormor, och som efter mormoderns död lagt alla sina pengar på en häst till Sarah, en häst som kan klara Le Cadre Noirs svåra dressyr. Sarah och morfadern tränar tillsammans. Hästen, Boo, står i ett osannolikt stall, under Londons broar, en rest av en hästverksamhet som förr inkluderade droskhästar och en rad olika stallbyggnader. Men när morfaderns får en stroke faller Sarahs liv samman. Hon är alldeles ensam, och riskerar att förlora Boo till den skumma hästhandlaren Sal. På ett knöligt sätt hamnar Sarah i Natashas liv. Natasha som är advokat och som nyligen separerat från sin man. Kombon Sarah och Natasha kompletteras med Natashas exman Mac, och den olyckliga familjen hankar sig fram. Så tillkommer komplikationer. Sal tar över stallet där Boo står, och plötsligt har Sarah en stor ekonomisk skuld till honom. Hon kan inte lösa den, och det slutar med att Sal säljer Boo. Sarah stjäl tillbaka sin häst och påbörjar den äventyrliga flykten till Frankrike, staden Saumur och Le Cadre Noir, där hon hoppas att hon och Boo kan få existera på sina villkor.

Fortsätt läsa

Gästbloggare Kajsa Hallström, illustratör och nybliven redaktör på Stabenfeldt gästbloggar

Har ni någon gång tänkt tillbaka på när ni var små och svarade på frågan ”Vad vill du bli när du är stor?”? Har ni blivit det ni svarade, ni som är stora nu? Förutom det som många svarade (i min omkrets i alla fall) – delfinskötare och veterinär – så var min dröm att bli författare/illustratör och bo på en hästgård med en massa djur. Den där hästgården saknas fortfarande, och djuren…och författare kan jag inte heller kalla mig än. Men illustratör, det har jag blivit! Och det är verkligen mitt drömyrke!

Illustration från Häst på annat vis, utgiven av Stabenfeldt.
Illustration från Häst på annat vis, utgiven av Stabenfeldt.

Jag började intressera mig för hästar väldigt tidigt. Under mina första två år i livet bodde vi i Lund, nära en 4H gård där det fanns en massa djur, däribland hästar. Mina föräldrar har berättat hur jag brukade sträcka mig allt jag kunde ut från barnvagnen, för att nå till hästarna. Min pappa fick lyfta upp mig så att jag kunde nå över staketet eller boxkanten, allt för att jag skulle få klappa de stora, fina djuren. Det dröjde inte länge innan jag började rida på ridskola och när jag ritade, vilket redan tidigt också var ett stort intresse, så var temat ganska givet – hästar, hästar och hästar.

Fortsätt läsa

Bögkroppar, mysterier och arbete. Del 2.

Anna läser två hästböcker för en vuxenpublik och ser likheter och olikheter mellan Johan Ehns Hästpojkarna och Gertrud Hellbrands Dragoner. Detta är andra inlägget om böckerna, med fokus på Hellbrands bok.

Jag lyssnar på Dragoner i Julia Dufvenius uppläsning och texten glider lättsmält genom öronen som en deckare. För Dragoner är ett mysterium. Två sådana. Hur har Miras morfar Tord egentligen dött? Och var är Ville? Villes försvinnande är en upprepning av ett motiv från Hellbrands tidigare roman Veterinären. Där är det Carro som försvunnit. Det är två unga försvunna personer. Två unga personer som arbetar, arbetar och har hand med hästarna, som kommit från så att säga mindre bemedlade familjer och som fått en fristad i stallet. Jag tänker på detta. Den riskfyllda position som skapas av makthierarkier och ekonomiska skillnader.

Dragoner är en bok om arbete. Men där Hästpojkarna fokuserar på det fysiska arbetet, synliggör Dragoner de ekonomiska aspekterna. Gerry och Patrik driver ett stuteri, där bor och arbetar även Patriks mamma. Här finns brist på betesmark, och frågan om marken ligger i centrum för konflikten. Dragoner är en arbetarskildring i överklassmiljö. Här får vi följa med på festligheterna kring ett hingstföls dop, här är alkoholen ett tecken på glamour i samband med tävlingar. Här är kropparna pengar, här är pengarna riskpositioner, här står mycket på spel.

Fortsätt läsa

Bögkroppar, mysterier och arbete. Del 1.

Anna läser två hästböcker för en (ung) vuxenpublik och ser likheter och olikheter mellan Johan Ehns Hästpojkarna och Gertrud Hellbrands Dragoner. Detta är första inlägget om böckerna, med fokus på Ehns bok.

Jag har tidigare skrivit om lesbiskt begär i hästboken här (Visualitet, lesbiskhet, begär och historia: Velvet Revolutions | Bara hästböcker (wordpress.com)) I Ehns och Hellbrands böcker finns den manliga homoerotiken. Hästpojkarna utspelas i två tidsplan, ett 2014, när den 19-åriga Anton är tillsammans med Peter och jobbar i hemtjänsten i Stockholm, och ett under 1920- och 30-talen på olika platser i Europa. Här kommer queerhistorien in och relateras till nutiden. I dåtiden lever Sasha och Janek, två pojkar som träffas på barnhemmet, där de lär sig komplicerad gymnastik och voltige och sedan rymmer med en cirkus, och de är lovers. När nazisterna kommer till makten i Berlin är de där. Vi får följa utrensningen av det oönskade och onormala. Det är vidrigt. Parallellt får vi följa hur Anton ser spår av samma tendens i SD:s politik. Boken tvingar varsamt fram ett politiskt uppvaknande.

Jag fastnar för kropparna. Gymnastiken och cirkusen gör att pojkkropparna hamnar i centrum. En av Antons brukare är Sasha, hos honom hittar Anton foton på Sasha och Janek, deras kroppar som grekiska statyer. Kärleken och attraktionen finns i kroppen. Jag tänker på hur hästkärleken i båda dessa böcker knyts till queerlivet, det samkönade begäret. Jag är kanske, pga min egen lesbiskhet, jävig. Men jag älskar känslan av att hästarna kan kopplas till det queera. Jag tänker på begäret till Andra kroppar, hästkärleken som ett öppnande för Andra begär.

Fortsätt läsa

Helena Mansén gästbloggar om sitt författarskap och varför hon skriver om galoppsport

Hästlycka och galopphästar

Jag har älskat hästar så länge jag kan minnas. Eftersom jag även har älskat att skriva och läsa (och teckna), så har det mesta jag skrivit om helt naturligt handlat om hästar. Det har hitills resulterat i fem hästböcker.

Bland hästböckerna jag läste som ung tyckte jag särskilt mycket om Svarta Hingsten-böckerna av Walter Farley och Britta och Silver-serien av Lisbeth Pahnke. Men det finns många, många fler jättebra hästböcker!

.

Det fanns ingen särskild hästkultur i min familj, förutom en storasyster som red på ridskola. Men för mig var Hästen detsamma som Livet. Det bara fanns helt självklart inom mig och jag terroriserade mina föräldrar hela tiden med att vilja åka ut till hästställen, att få börja rida, vara på ridläger och gav dem listor på hur mycket en häst kostade i inköp och i månaden. Men jag fick aldrig en egen häst.

Varför mina böcker har handlat mycket om just galopphästar?

Jag tar det från början.

Jag är född och uppvuxen i Sollentuna (där jag fortfarande bor) två mil norr om Stockholm och jag började rida på Solna Ridskola 1964 när jag var sju år. Vid den tiden besökte vi ofta Eva och Åke Öberg på deras gård Stora Berget i Lagga. De hade i början bara fyra ponnies men deras ridskole- och lägerverksamhet växte sig successivt allt större. De var underbara och där lärde jag mig väldigt mycket grunder, bra hästvett och upplevde bra kamratskap. Jag var överlycklig varje gång jag var där.

Fortsätt läsa

Wilma Möller gästbloggar om sitt författarskap och varför hon valde att skriva om galoppsport

Ett av mina finaste barndomsminnen är när jag och mamma på lördagsförmiddagarna gick på loppis, och jag köpte hästböcker och gamla Min Häst-tidningar för mellan 50 cent och 2 euro styck. I min hemstad Karleby är det bara omkring 10 % av befolkningen som har svenska som modersmål. Därför åkte vi alltid in till grannstaden Jakobstad (där över hälften av invånarna är finlandssvenskar) för att hitta svenskspråkiga böcker. Eftersom jag bara red på ridskola en gång i veckan var hästböckerna ett sätt för mig att kompensera för tiden jag inte kunde spendera i stallet. Och så skrev jag. Under sängen har jag minst femton anteckningsböcker fyllda med berättelser och teckningar av mina låtsashästar. Hästar som Savanna och Kasimira, som figurerar i min debutroman Allt att vinna, föddes redan när jag gick i lågstadiet.

Egentligen skrev jag den första versionen av Allt att vinna som ett skolprojekt redan i årskurs 9. Handlingen kan därför uppfattas som lite rörig, det kan jag erkänna, men jag hoppas ändå att femtonåriga Wilmas berättarglädje skiner igenom texten. Manuset låg och samlade damm i skrivbordslådan tills jag tog studenten och började plugga (samhällsvetarprogrammet med inriktning på freds- och konfliktstudier) på Umeå universitet. Anledningen till att jag började skriva igen just då var nog för att:

Fortsätt läsa