Bögkroppar, mysterier och arbete. Del 2.

Anna läser två hästböcker för en vuxenpublik och ser likheter och olikheter mellan Johan Ehns Hästpojkarna och Gertrud Hellbrands Dragoner. Detta är andra inlägget om böckerna, med fokus på Hellbrands bok.

Jag lyssnar på Dragoner i Julia Dufvenius uppläsning och texten glider lättsmält genom öronen som en deckare. För Dragoner är ett mysterium. Två sådana. Hur har Miras morfar Tord egentligen dött? Och var är Ville? Villes försvinnande är en upprepning av ett motiv från Hellbrands tidigare roman Veterinären. Där är det Carro som försvunnit. Det är två unga försvunna personer. Två unga personer som arbetar, arbetar och har hand med hästarna, som kommit från så att säga mindre bemedlade familjer och som fått en fristad i stallet. Jag tänker på detta. Den riskfyllda position som skapas av makthierarkier och ekonomiska skillnader.

Dragoner är en bok om arbete. Men där Hästpojkarna fokuserar på det fysiska arbetet, synliggör Dragoner de ekonomiska aspekterna. Gerry och Patrik driver ett stuteri, där bor och arbetar även Patriks mamma. Här finns brist på betesmark, och frågan om marken ligger i centrum för konflikten. Dragoner är en arbetarskildring i överklassmiljö. Här får vi följa med på festligheterna kring ett hingstföls dop, här är alkoholen ett tecken på glamour i samband med tävlingar. Här är kropparna pengar, här är pengarna riskpositioner, här står mycket på spel.

Fortsätt läsa

Bögkroppar, mysterier och arbete. Del 1.

Anna läser två hästböcker för en (ung) vuxenpublik och ser likheter och olikheter mellan Johan Ehns Hästpojkarna och Gertrud Hellbrands Dragoner. Detta är första inlägget om böckerna, med fokus på Ehns bok.

Jag har tidigare skrivit om lesbiskt begär i hästboken här (Visualitet, lesbiskhet, begär och historia: Velvet Revolutions | Bara hästböcker (wordpress.com)) I Ehns och Hellbrands böcker finns den manliga homoerotiken. Hästpojkarna utspelas i två tidsplan, ett 2014, när den 19-åriga Anton är tillsammans med Peter och jobbar i hemtjänsten i Stockholm, och ett under 1920- och 30-talen på olika platser i Europa. Här kommer queerhistorien in och relateras till nutiden. I dåtiden lever Sasha och Janek, två pojkar som träffas på barnhemmet, där de lär sig komplicerad gymnastik och voltige och sedan rymmer med en cirkus, och de är lovers. När nazisterna kommer till makten i Berlin är de där. Vi får följa utrensningen av det oönskade och onormala. Det är vidrigt. Parallellt får vi följa hur Anton ser spår av samma tendens i SD:s politik. Boken tvingar varsamt fram ett politiskt uppvaknande.

Jag fastnar för kropparna. Gymnastiken och cirkusen gör att pojkkropparna hamnar i centrum. En av Antons brukare är Sasha, hos honom hittar Anton foton på Sasha och Janek, deras kroppar som grekiska statyer. Kärleken och attraktionen finns i kroppen. Jag tänker på hur hästkärleken i båda dessa böcker knyts till queerlivet, det samkönade begäret. Jag är kanske, pga min egen lesbiskhet, jävig. Men jag älskar känslan av att hästarna kan kopplas till det queera. Jag tänker på begäret till Andra kroppar, hästkärleken som ett öppnande för Andra begär.

Fortsätt läsa

Helena Mansén gästbloggar om sitt författarskap och varför hon skriver om galoppsport

Hästlycka och galopphästar

Jag har älskat hästar så länge jag kan minnas. Eftersom jag även har älskat att skriva och läsa (och teckna), så har det mesta jag skrivit om helt naturligt handlat om hästar. Det har hitills resulterat i fem hästböcker.

Bland hästböckerna jag läste som ung tyckte jag särskilt mycket om Svarta Hingsten-böckerna av Walter Farley och Britta och Silver-serien av Lisbeth Pahnke. Men det finns många, många fler jättebra hästböcker!

.

Det fanns ingen särskild hästkultur i min familj, förutom en storasyster som red på ridskola. Men för mig var Hästen detsamma som Livet. Det bara fanns helt självklart inom mig och jag terroriserade mina föräldrar hela tiden med att vilja åka ut till hästställen, att få börja rida, vara på ridläger och gav dem listor på hur mycket en häst kostade i inköp och i månaden. Men jag fick aldrig en egen häst.

Varför mina böcker har handlat mycket om just galopphästar?

Jag tar det från början.

Jag är född och uppvuxen i Sollentuna (där jag fortfarande bor) två mil norr om Stockholm och jag började rida på Solna Ridskola 1964 när jag var sju år. Vid den tiden besökte vi ofta Eva och Åke Öberg på deras gård Stora Berget i Lagga. De hade i början bara fyra ponnies men deras ridskole- och lägerverksamhet växte sig successivt allt större. De var underbara och där lärde jag mig väldigt mycket grunder, bra hästvett och upplevde bra kamratskap. Jag var överlycklig varje gång jag var där.

Fortsätt läsa

Wilma Möller gästbloggar om sitt författarskap och varför hon valde att skriva om galoppsport

Ett av mina finaste barndomsminnen är när jag och mamma på lördagsförmiddagarna gick på loppis, och jag köpte hästböcker och gamla Min Häst-tidningar för mellan 50 cent och 2 euro styck. I min hemstad Karleby är det bara omkring 10 % av befolkningen som har svenska som modersmål. Därför åkte vi alltid in till grannstaden Jakobstad (där över hälften av invånarna är finlandssvenskar) för att hitta svenskspråkiga böcker. Eftersom jag bara red på ridskola en gång i veckan var hästböckerna ett sätt för mig att kompensera för tiden jag inte kunde spendera i stallet. Och så skrev jag. Under sängen har jag minst femton anteckningsböcker fyllda med berättelser och teckningar av mina låtsashästar. Hästar som Savanna och Kasimira, som figurerar i min debutroman Allt att vinna, föddes redan när jag gick i lågstadiet.

Egentligen skrev jag den första versionen av Allt att vinna som ett skolprojekt redan i årskurs 9. Handlingen kan därför uppfattas som lite rörig, det kan jag erkänna, men jag hoppas ändå att femtonåriga Wilmas berättarglädje skiner igenom texten. Manuset låg och samlade damm i skrivbordslådan tills jag tog studenten och började plugga (samhällsvetarprogrammet med inriktning på freds- och konfliktstudier) på Umeå universitet. Anledningen till att jag började skriva igen just då var nog för att:

Fortsätt läsa

BaraHästböcker skrittar på lång tygel

Skrivarkollektivet BaraHästböcker har sedan starten 2017 publicerat en lång rad blogginlägg där vi skriver och tänker om olika hästböcker och om genren, gör intervjuer med författare, forskare, läsare och andra aktörer i och runt hästböckerna. Nu behöver vi ta en paus och fundera på hur vi bäst arbetar vidare. Därför kommer inga nya inlägg på ett tag. Men gå gärna tillbaka och läs allt som redan finns här på bloggen.

EN ANNORLUNDA LÅNGLÄSNING AV ANNA: Hästarna i Clarice Lispectors texter

lispJag läser Lispector så som jag läste som barn. Famlande och som i raseri. Jag läser för att läsandet ska rädda mig. Som barn hade jag en kärlek: hästarna. Kropparna som skrämde mig så var det enda jag kunde älska obegränsat. Jag läste med hästarna. Varje gång ordet dök upp på sidan: HÄST HÄST HÄST. Det skärpte min uppmärksamhet. Jag läste med hästarna. Jag läser Lispector, med hästarna, genom hästarna, som om hästarna var ALLT. Dom, hästarna, rör sig genom hennes texter. Jag följer dom. Dom hjälper mig förstå. Dom lär mig något om hjärtslag.

Blåsa liv: en dialog mellan verklighetsfiktionen och fiktionsverkligheten, om ett överlevnadens skrivande och om strävan efter en form av transcendens genom att skala av mänskligheten för ett blivande, genom att skala av djuriskheten för att falla ner i sakernas immanenta materialitet. // »Jag gjorde en tavla som blev så här: en kraftfull häst med en lång och fyllig ljus man stående bland stalaktiter i en grotta.« (s. 72) »Jag är en avgrund av mig själv. Men jag kommer alltid att vara på snedden. Och de vita hästarna fyller mina pupiller med brinnande kärlek. Jag äger sju fullblod. Sex vita och ett svart.« (s. 107) // Hästen är först ett motiv för tavlan. Det är ett simpelt sätt att måla, man behöver inte ens kunna. Ângela är besatt av sakernas tillstånd, renheten, det nakna och råa, hon föreställer sig att måla en tavla som föreställer tavlan. Den tavla hon gör blir denna. Hon älskar kristaller. Hästen med kristallerna. Ljusheten. Vitheten, som kolonial i texten, fullbloden, sex vita, ett svart. Vad gör dom vita hästarna. Fyller pupillerna med brinnande kärlek. En våldsam och allt utplånande, uppslukande kärlek. En kärlek till världen som innebär erövring. Jag läser hästarna som kroppar. Jag läser som om gränsen mellan metafor och material kollapsat. Ur tavlan växer kroppen av en häst såsom stalaktiterna växer med vattnets droppar. Det är kropparna som fyller pupillerna. Jag är en avgrund av mig själv. Det är jaget som låter sig uppslukas av och som uppslukar världen. Jaget man aldrig undkommer. Subjektet som måste dö. Jag känner hästarna, blåsa liv, mule mot näsa, andedräkten från en kropp in i den andra. Jag känner stilla liv.

Familjeband: en favoritsamling berättelser som penetrerar något av det glättiga omslag som ligger kring vardagen, som blottar en farlig godhet, en tyrannisk kärlek. // »Jag försöker ta till vara ögonblicket för att äntligen se, nu när han inte längre har ett eget ansikte. […] Med stillad hunger vilar då den stora hästen huvudet i handen.« (s. 106) »Hon åt som en kentaur. Ansiktet nere vid tallriken, håret nästan i maten.« (s. 114) // Hästen kommer här med maten. Den kommer som förlusten av ansikte, förlusten av subjekt. Ätandet destabiliserar mänskligheten. Det är något skrämmande och befriande, skrämmande just för att det är befriande. Ätandet binder jaget snarare till kroppen, köttet, än till tanken och medvetandet, ett nytt jag skapas genom djuret, hästen. Hästen är ett blivande, ett annat stadium av livet. Jag äter. Njuter. Svälter. Hungern som en vrede, som ett tillstånd. Plötsligt finns det. Mitt ansikte, som en häst äter jag hästkött. Äter mig. Uppstår. Jag känner banden snöras åt, knyter samman våra kroppar.

Passionen enligt G.H.: denna meditation över städning och inredning, ursprung, ”ursprung”, mänsklighet, gudomlighet, fruktan och neutral kärlek. // »Jag skulle aldrig mer vila: jag hade stulit en glädjekonungs jakthäst. Jag var nu värre än jag själv! Aldrig mer ska jag vila: jag har stulit jakthästen av sabbatskungen. Om jag slumrar till en stund kommer ekot av en gnäggning att väcka mig. Och det är meningslöst att inte gå. I nattens mörker får flåsandet mig att rysa. Jag låtsas att jag sover men i tystnaden andas springaren. […] utan att någonsin få veta vad jag gjort, vid sidan av det jättelika och utmattade hästhuvudet. Utmattad av vad? Vad har vi gjort, vi som rider i trav i glädjens helvete? Det är tvåhundra år sedan jag red iväg. Senaste gången jag klev ur den utsmyckade sadeln var min mänskliga sorg så stor att jag svor att aldrig mer. […] Jag vill att hästen ännu en gång ska leda mina tankar. Det var av hästen jag lärde mig. […] När hästen på kvällen kallar mig till helvetet, då går jag. […] stjäl springaren medan tid är, medan det ännu inte börjat skymma, om det nu fortfarande finns tid, för när jag stal springaren var jag tvungen att döda kungen, och när jag mördade kungen stal jag hans död. Och glädjen över mordet får mig att förtäras av njutning.« // Det finns något med hästen här som hör samman med civilisationen (i motsats till kackerlackans roll i texten, kackerlackan som på det mest obehagliga oh oundvikliga sätt utgör ett slags rått liv och sak) här finns en kung och en utsmyckad sadel. Hästen är jagets stöld, ett uppror – mor vad? mot denna civilisation eller mot det fruktansvärda i livets kärna. Hästen blir ett försök till flykt, en flykt genom springande, genom utmattning, genom mord och njutning. Jag läser i hästen en (o)möjlig räddning – från vad? från jaget. Det finns spår av ondska i hästen – den kallar från helvetet. Men detta är kanske också en räddning, från en obarmhärtig godhet. Hästen ger tanke, kunskap. Den är en varelse med vilken man kan lära, avlära, omlära, den är en varelse som sår ett frö.

Stjärnans ögonblick: Lispectors mest konventionella roman, en berättelse om en flicka, berättad av en man, kretsande kring fattigdom, fulhet och hunger, innehåller bara en häst. // »Jo. Jag vänjer mig men blir inte lugn. Gud! jag har lättare för att umgås med djur än med människor. När jag ser min häst lös och fri på ängen – har jag lust att vila mitt ansikte mot hans spänstiga och sammetsmjuka hals och berätta mitt liv.« // Hästen finns här inte ens i själva berättelsen, det är som om denna fattiga historia inte gör sig förtjänt av en häst, den är alltför mänsklig. Författaren, han kan bara berätta om sig själv för en häst, han vill inte vara med människorna. Han kan inte heller relatera till dem. Han blir som besatt, fascinerad av den utfattiga och tragiska flickan, han liksom äter henne, han kan inte ha ett verkligt förhållande. Endast hästen, som har en form av frihet, kan innebära ett lugn, människans fattigdom, hennes sätt att låta materia bli mer än materia, är bara en ändlös stress.

Levande vatten: om födande och födelse, liv och konst, om »it«, ett slags rent varande, ett könlöst animaliserande. // »Allt är drömtungt och jag skriver till dig om den – utifrån grottan kommer klappret av tiotals lösa hästar som trampar mörkret med klanglösa hovar, och från friktionen av hovarna frigörs jublet i gnistor: här är jag, jag och grottan, i den tid som kommer att bringa oss i förruttnelse.« (s. 16) »Jag låter den fria hästen springa vilt. Jag, som travar nervöst och det enda som begränsar mig är verkligheten.« (s. 21) »Rovdjuret visar tänderna och i fjärran i luften galopperar hästarna framför de utsmyckade karnevalsvagnarna. I min natt avgudar jag världens hemliga innebörd. Mun och tunga. Och en lös häst med fri styrka. Jag behåller hästens hov i kärleksfull fetischism.« (s. 48) »Jag har sett hästar som gått lösa på ängen där den vita hästen – naturens konung – om natten har utslungat sitt praktfulla gnäggande. Jag har haft utmärkta relationer till hästar. Jag kommer ihåg mig själv en gång där jag stod lika stolt som hästen själv och förde min hand över dess nakna hud. Genom dess vilda man. Jag kände mig så här: kvinnan och hästen.« (s. 64) »jag rider i trav fram och tillbaka utan att veta gränser.« (s. 99) // Å. Jag känner hästen som frihet. Det är som om jaget (Clarice?) genom konsten försöker nå något, detta »it«, en tillvaro utan mänsklighet, utan kön, utan civilisation. Hästen tar henne dit. Hästarna är fria. Men det finns annat i dem, de är komplexa. De hör delvis till det kungliga, det styrande, mäktiga. De är vilda och de härskar. Under hästen måste man underkasta sig. Då kan man komma till det karnevaliska, det är där hästen härskar. Det är där man kan bli vild och fri.

I Lispector-biografin Why This World skriver Benjamin Moser om Clarices första städer, ukrainska Chechelnik och brasilianska São Geraldo (där The Besieged City utspelar sig), båda befolkade av vilda hästar, båda växande städer som med sin utvidgning utrotar hästarna, och med utrotningen av hästarna växer stadens språk fram. Detta, menar Moser, hör samman med Lispectors förakt för det domesticerade, hennes sökande efter ett autentiskt språk, ett annat än det borgerliga, hennes behov av frihet. Hästarna blir något att identifiera sig med, för Clarice och för hennes fiktionsgestalter. Det är ett sökande efter en förening av uttryck och intryck. Moser citerar Lispector: ”I would say: given the choice I would have been born a horse.” Hon skriver också novellen Dry Point of Horses (Soulstorm), en abstrakt reflektion over hastens varande i världen. »The horse – naked. […] It is freedom so indomitable that it becomes useless to imprison it to serve man […] I have a horse within me who rarely reveals himself. […] His form speaks. […] It’s just that when he looks, he sees outside himself what is inside himself. He is an animal who expresses himself through form. […] The horse tells me what I am. […] You could see the warm moist breath – the radiant and peaceful breath that came from the tremulous, lifefilled, flaring nostrils of stallions and mares in the cold of certain dawns. […] In my mouth and on his hooves the mark of great blood. What is it we have sacrificed? […] Free me, quickly steal the jennet while there is time, before it is too late, while there is still day without darkness, if indeed there still is time […] And the orgiastic joy of our murder consumes me in terrible pleasure.« — Liksom i G.H. finns det ondskefulla nära hasten. Det är en kollaps av ondska och godhet, för i hastens djuriskhet finns inget sådant. Att mörda ger oändlig lycka, för döden behövs för att livet ska finnas, stölden behövs för att frihet ska uppnås. Hästen är en oändlig sammanslagning av kropp och tanke, metafor och materia. Lispector älskar hästen, älskar hästen inuti henne, för att den tar henne bort från mänskligheten. Men det är inte bara en symbolisk frihetskropp, det är en verklig hästkropp, med andetag och päls och muskler. Det är något som är allt.

Hemlig lycka: novellsamlingen som främst rör sig i situationernas och köttets ytskikt innehåller dock några hästar; // »… hellre än att stå kvar på stationen, hellre än att vara tvungen att tygla hästen som skulle springa med bultande hjärta till andra, andra hästar.« (s. 116) »Vi åt. Som den som ger hästen vatten. Det uppskurna köttet.« (s. 118) »Han skulle klara sig undan vilket jordskalv som helst genom en fri rörelse framåt, med samma stolta inkonsekvens som får hästen att gnägga.« (s. 169) // Här finns hästarna som sprickor i verkligheten, sprickor där något av mystik och annanhet läcker ut. Hästen är en kropp med bultande hjärta. Den är en ömtålig och utsatt kroppslighet, alltid nära köttet och risken att ätas. Den är omhändertagen, ges vatten, måste finnas i gränsen mellan det vilda och det älskade. Den är ett ljud och en rörelse, en möjlig flykt.

Äpplet i mörkret: ett kärleksfullt kriminaldrama placerat i en symbolisk landsbygd. // »Vad som förvirrade honom var den myra som var så mycket större än huset där den satt på bladet tätt intill hans ögon och kantade hans synfält – hästlik och rödaktig, ett ögonblicks staty.« (s. 75) »”Hästen känner när ryttaren är rädd”« (s. 99) »… inte hindrade att Ermelinda var stark som en häst« (s. 103) »Sedan, som en kvinna som i kritiska ögonblick blir vårdslöst aktiv, ökade hon kraften mot majskolven, flera korn föll, en hästgnäggning for över slätten och Francisco beordrade den att stanna« (s. 125) »Vitória hade aldrig varit så lycklig, och den som fick lida var hästen, som blev piskad och förskräckt öppnade munnen. När hästen sporrades slog den bakut och satte av i galopp – kvinnan blev överraskad, förlorade balansen och klamrade sig vilt fast vid hästens hals. […] Hon höll sig så stilla hon kunde och blundade, lät den rödbruna hästen få fria tyglar och föra henne till betesmarken där den böjde ner sitt okuvliga huvud för att äta. Hela kvinnans kropp följde ödmjukt med hästens huvud till gräset, blundande kände hon den äta, det var en märklig frid att ledas av hästens förvirring« (s. 148) »… detta oklara tecken på en övergång till det okända gjorde honom orolig och hans oro överfördes till hästen som dunkelt berörd sparkade i luften, med den hänförda blick som en häst har.« (s. 168) »… hjärtat slog stort, generöst, hästarna rörde graciöst och skickligt på hovarna.« (s. 170) »Och där han satt på hästryggen försökte också han, med den roliga minen hos någon som kan göra fel, uppmärksamt kopiera det levande väsen han i verkligheten var« (s. 171) »Martim hade egentligen bara på ett mycket skarpt sätt blivit fysiskt medveten om dem båda upphöjda av hästarna, och genom en ännu skarpare perception hade han känt hästarna sväva fritt i luften.« (s. 175) »… och föreställa sig själv som en stor häst som man har hemma och som då och då gjorde vilda utflykter i omgivningarna, ostraffat fri, vägledd av den själsliga återhållsamhetens skönhet, vilket kan jämföras med det sätt som kroppen inte upplöses.« (s. 216) »– så  fort Vitória hade suttit upp på hästen och dammet av hovarna knappt hunnit lägga sig igen« (s. 225) »”Man ska inte skåda given häst i munnen”« (s. 248) »Rosen som han av misstag hade rört vid i trädgården hade fått honom att stå och stampa som en häst som har hejdats i sin galopp.« (s. 269) »… det han med skrikets rovgirighet ville ha var skogens svarta hjärta, grenarna hindrade honom från att springa fritt, men han sprang och han rev sig och knäckte grenar som en vild häst.« (s. 327) »Och som om inte ett steg hade tagits skulle han nu kunna se skillnad på sig själv och en skrämd häst i mörkret.« (s. 330) »Mannen verkade faktiskt under ett ögonblick ha förlorat sin relativitet, precis som en häst ibland blir hjälplöst absolut.« (s. 343) »– eller hästhuvudet som hon rätt som det var upptäckte på hästen, huvudet som lagts till som en skrämmande mask på den stabila kroppen« (s. 366) // Hästarna finns här. Dom finns i språket, i liknelserna, i hur människorna förstår världen. Hästarna finns som konkret vardag, deras kroppar som kroppar, som redskap, som saker, som något att leva med. Hästarna finns som motpoler och likheter till människorna, för detta är en text som är så upptagen vid människoblivande, vid brottet, det olagliga, som skapar människa, man, kvinna, kön, människokropp, kropp, död. Hästarna finns där, som närvaro. Som en vardaglig koppling mellan symbol och fysik.

Nära det vilda hjärtat: debuten; som ligger närmast mitt hjärta. // »Hästen som jag hade fallit av väntade på mig vid floden. Jag satte mig på hästryggen och flög fram över sluttningarna där skuggorna redan svalkande började bre ut sig. […] Jag kände den levande hästen nära mig, en förlängning av min kropp. Vi andades båda ungt och med klappande hjärta.« (s. 83) »En häst sprang just då fritt över den stilla slätten, benens rörelser gick knappt att se. […] Skakad hade hon tänkt: allt, allt.« (s. 236) »… och då kommer ingenting att kunna hindra mig när jag går mot döden utan rädsla, från varje strid eller vila kommer jag att resa mig stark och vacker som en unghäst.« (s. 244) // Hästarna finns här, som ett hjärta. Här finns hästkroppen, en djurkropp som människokroppen kan bli djur tillsammans med, kan bli ett med – här kan hon bli fri, från den mänskliga kärleken och problemen. Jag läser hästen som: allt, allt. Det sista citatet är bokens sista rad. Här är hästen en fågel fenix. Den kommer efter döden, en död som är närmast euforisk. Vila och strid är samma sak, sömn och vakenhet lika utmattande. När jaget blivit häst, blivit stark och vacker, kan hon vara något annat än kvinna och flicka, hon kan vara annat än människa, hon kan inte längre bedömas och dömas, svika eller svikas. Det är, allt.

Jag har skrivit om hästarna i Clarice Lispectors böcker. Jag har läst hästarna i dem. Jag har läst hästarna i böckerna för att de finns där. För att de binder samman tanke med kropp och känsla. Jag hade kunnat skriva om fåglarna, om hönorna. Men hästarna har en utopisk kvalitet. Hästarna har en kropp som är mer än kropp. Hästarna är mer än mänskliga och i kontakten med hästarna kliver människorna närmare hjärtat. Mänskligheten är hos Lispector porös, och i mötet med hästarna läcker något av rent och rått liv in i människorna. Jag tänker att det är så jag känner inför hästarna, de verkliga hästarna. Att de får mig att drabbas av en så stark rädsla, vrede och lycka, att jag känner mig så tätt inpå livet, att allt står på spel och endast i denna utsatthet kan jag vara trygg. Jag läser och känner detta, intensivt. En allvarlig och ondskefylld lycka.

Räddningar och nästan vuxna flickor

pirkkoI Thea Oljelunds Pirkko och hittehästen lever den nästan vuxna Pirkko med sin mamma Aila och jobbar som stallchef på ett större stall. En natt vaknar hon av ett konstigt ljud. En lastbil har kört i diket utanför huset. I mörkret försvinner bilen men kvar lämnar den en häst. Pirkko tar in hästen i sitt lilla stall och upptäcker att stoet, som får namnet Kraken, är gravt missvårdad. Med hjälp av veterinär och Pirkkos och Ailas omvårdnad blir Kraken bättre. Men samtidigt börjar en nyhet cirkulera. En lastbil har stulits och i den fanns en utdömd häst, på väg till slakteriet, nu är hästen försvunnen. Polisen letar efter hästen. Att den finns hemma hos Pirkko blir en hemlighet viktig att behålla, om polisen får tag i hästen skickas den till slakt.

Oljelunds bok cirkulerar kring ett räddningsmotiv, som är vanligt förekommande i hästböcker. Det handlar om att visa hur en hästs liv är alldeles utelämnat till mänskliga ägare. Ägarna kan bestämma om hästens liv är värt att levas, eller om hästen ska dö. Pirkko, liksom många andra hästflickor, står här på hästens sida, och tar ansvar för dess liv, utför en sorts missionärshandling och räddar den utsatta hästen. Jag tänker att detta handlar om att välja sina allianser. Jag tänker på corona-diskussionen. Hur man pratat om att offra äldre och riskgrupper genom den svenska modellen, eller hur man velat stänga ner för att rädda fler liv, och därmed offra ekonomin. Det finns ett mönster här där marknadsvärden ställs mot sårbara liv. Pirkko står på de utsattas sida. Hon står på livets sida.

Jag lyssnar på ett avsnitt av radioprogrammet Kropp och själ. Det handlar om moralisk stress. Det stämmer så väl in på den situation Pirkko ställs inför. Pirkko lider av en sorts total godhet. Hon vill alltid göra rätt. Att rädda Kraken innebär att hon tvingas ljuga för folk omkring henne – exempelvis pojkvännen (en ytterst platonsk förälskelse) Staffan. Detta skapar en moralisk stress. Lögnen ställs mot den etiska övertygelsen.

Mot det etiska i viljan att rädda liv står också lagen. Polisen blir här en fiende. Pirkko och Aila går emot lagen. Detta visar på en inställning att lagen inte alltid vet bäst. Ur en underdogposition hävdar Pirkko att det finns andra värden som är viktigare.

Räddningsmotivet, det att en häst blir räddad undan marknaden, kompliceras något senare i boken. Det visar sig att Kraken egentligen är hästen Katinka, som tillhör rikemansdottern Jeanette och som blivit stulen. När Jeanette tillsammans med en privatdetektiv är ute och letar efter Katinka alldeles i närheten av Pirkkos hem bryter ett hemskt oväder ut och en björkstam krossar detektivens bil och skadar Jeanette. Pirkko räddar livet på Jeanette genom att rida på Kraken till distriktssköterskan. Kraken hjälper alltså till att rädda en människa. Jag tänker att detta visar på ett slags ömsesidigt beroende. Även om det finns en maktojämlikhet i relationen – människan har makten över hästen – så finns det också ett annat perspektiv på relationen. Hästen kan också hjälpa människan, det är en räddningsaktion som riktas åt flera håll.

Ett annat motiv jag finner intressant i Pirkko är crip-perspektivet. Crip Theory är en kulturvetenskaplig inriktning som studerar hur funktionsvariationer skildras i kulturen och hur maktojämlikhet baserad på funktion fungerar. Pirkkos mamma Aila beskrivs som fysiskt funktionshindrad efter erfarenheterna av krig i Helsingfors i hennes barndom. Det beskrivs hur hon inte kan röra sig så fort, och därmed är rädd för hästar – hon känner sig fysiskt underlägsen och oförmögen. Men när det gäller Kraken/Katinka så smälter Ailas hjärta och också hennes rädsla. Hon känner en samhörighet med den sjuka och skadade hästen, och den ömsesidiga fysiska nedsattheten blir en ingång till en stark kärlek. Aila blir nu en person kapabel till omhändertagande. Det är tack vare hennes omsorger som Kraken/Katinka blir frisk.

Ytterligare en intressant aspekt av Pirkko är det faktum att boken, och den bokserie den är del av, handlar om en äldre, nästan vuxen tjej. Men målgruppen är en yngre läsare. Jag tänker att samtida barnböcker, och barnboksbranschen i stort just nu, är som besatt av att ha protagonister i samma ålder som den tänkta läsaren. Pirkko (1983) tillhör en annan tradition. Här verkar yngre läsare, flickor, kanske i tolvårsåldern eller så, vara intresserade av äldre tjejers liv. Jag tänker att det är ett sätt att skapa förebilder, och en syn på litteratur som en möjlig överskridare av åldersgränser. Jag tänker att dagens snäva syn på barnprotagonisters ålder är ett resultat av en realistisk strömning. En strömning där man velat skildra igenkänning. Men är inte ett av litteraturens mål också att vidga världen? Jag landar läsningen av Pirkko i denna fundering.

Visualitet, lesbiskhet, begär och historia: Velvet Revolutions

velvetI sin bok Animal Stories: Narrating across Species Lines skriver Susan McHugh om djur i litteratur, film och annan kultur. Hon rör sig inom det forskningsfält som kallas ”Animal Studies”, ett interdisciplinärt område som knyter samman litteratur- och kulturteoretiska aspekter med frågor som rör djur, djurrätt, biologi, etik och mycket mer. Djur spelar en viktig roll i mycket kultur, men forskningen och teoretiserandet kring denna roll är ännu i sin linda.

Jag vill i detta inlägg fokusera på ett kapitel i McHughs bok, det som heter ”Velvet Revolutions: Girl-Horse Stories”. Här utgår McHugh från Enid Bagnolds roman National Velvet, och filmatiseringen av denna. (Läs min och Malins diskussion om boken här.) Därifrån gör hon en historisk djupdykning, med brittiskt fokus, i hur kvinnor, främst i en överklassposition, fått möjlighet att rida och vad det gjort för bilden av häst-flick-relationen. Hon pekar på hur media och mediering, ofta Fortsätt läsa