BaraHästböcker vintervilar. Vi har haft en intensiv höst med bokutgivningar, framträdande och bloggande. Nu drar vi oss tillbaka till höskullen och filosoferar fram nya inlägg, som kommer med vårvinden. Under tiden reprisar vi tidigare inlägg på vår facebooksida. Följ oss gärna där.
Snögaloppsbock till er alla, hästbokslovers!
Vi illustrerar vår vintervila med en av våra favoritvinterhästböcker!
Detta är andra delen av mitt inlägg om B. Wahlströms Ungdomspocket, en bokserie jag hittat på min mammas vind och som gör mig nostalgiskt lycklig, men som också väcker en rad tankar om hästbokens olika genrer, om värderingar och ideologier, och om kärlek till hästar och till läsning.
Jag plockar upp Anne-Marie Jakobssons Ponny-klubben My travar vidare, en feel good-bok som beskriver vardagen för tjejerna i ponny-klubben. Jag njuter av denna vardag, den är så detaljerad och tar mig som läsare rakt in i stallet. När tjejerna bestämmer sig för att ge lektioner till några elever, väcks en intressant fråga om pengar. Eleverna, eller deras föräldrar vill betala, men det finns samtidigt några personer i texten som tycker det är fel av tjejerna att ta betalt. Jag tänker att detta är ett dilemma som sammanfattar arbetsvillkoren i stallet bra. Vad ska kosta och vad ska en betala för? Vad innebär det att ”göra rätt för sig”? Var går gränsen mellan fritid och arbete? Jag uppfattar att det finns normer om detta, synliga och osynliga, som på många sätt är motstridiga. I flera av de böcker jag läst här uppmuntras företagsamhet, samtidigt som obetald arbetskraft är Läs mer
På min mammas vind finns ett litet rum inrett med blommiga tapeter, en säng och en bokhylla. I hyllan står Wahlströms röda ryggar, och några andra böcker. Med jämna mellanrum plockar jag ned en trave böcker, jag ar skrivit om dem här tidigare.
Min mammas vindsrum är ett rum i historien. Det är fyllt av nostalgi. Jag tänker ibland på begreppet nostalgi. Det har något dubbelt över sig, och jag tänker att det i feministiska sammanhang inte alltid är helt välkommet. Det nostalgiska romantiserandet av en tid som flytt, en tid som inte alls var bättre än den vi lever i nu, en tid ännu mer präglad av förtryckande könsmaktsordningar. Jag uppfattar att det inom feminismen finns grenar Läs mer
När jag var tio fick jag en fotobok i julklapp, Mattias Klums Hästfolk. Den handlar om hästar och människor i Mongoliet. Jag älskade den med skräckblandad förtjusning. Jag önskade att jag blivit född där, men jag visste att jag, den jag nu var, aldrig skulle överlevt, för jag var inte tillräckligt hård, inte tillräckligt tuff, ingen tillräckligt bra hästtjej. Jag älskade att kolla på bilderna. Men jag kände också förvirring – bilderna visade andra sätt att ta hand om hästar än ridskolan. En diskussion om djurvård trängde in i min hjärna.
En bok som handlar om detta är Lin Hallbergs Adzerk – den vita hingsten. Jag tänker att det finns något så intressant och känsligt i detta. En form av exotifiering av hästar och människor. En form av fördömande av människor genom hur de hanterar hästar. En form av uppdelning av hästar och hästar, människor och människor. Det är knappt att jag vet hur jag ska skriva om det. Västerländsk hästhållning och djurrättsdiskurs blir aldrig oproblematisk, och dess sätt att se på andra sammanhang är det inte heller.
Men det var egentligen inte detta jag tänkte skriva om. Jag ville skriva om hur Klums fotobok, inte en ”vanlig” hästbok, blev just en hästbok genom min läsning. Min kärlek till hästar och hästböcker inkluderade inte bara de böcker som stod på hästbokshyllan, utan det blev ett slags filter, genom vilket jag läste alla texter. Och det finns så många texter, där hästar tar plats, så många texter att älska genom hästarna.
Då läste jag bland annat Wahlströms gröna ryggar – Karl Mays böcker om Winnetou och Old Shatterhand, en indian-och-cowboy-bokserie, som är ännu mer problematisk i sin skildring av människor, hästar, och skillnader emellan. Jag levde mig in i miljöer som skilde sig från min egen. Jag ville vara en människa som var ett med hästen, som levde alldeles nära.
Du skapar både text och bild, och bilderna är minst lika viktiga som texten, tänker jag. Hur går arbetet till? Vad kommer först bild eller text? Tycker du själv att bilden och texten har olika uppgifter för berättelsen och i så fall vilken?
Jag är i första hand illustratör, men texten 
är mycket viktig för mig. Jag tycker nästan texten ingår i bilden i mitt fall, så nära ligger de varandra. Ungefär som i tecknade serier. Det börjar förstås alltid med att jag skriver en Läs mer
Katja säger: Vi har ju tema hästkaraktärer här på bloggen just nu, och idag tänkte jag att vi skulle ta oss an temat via våra egna skapanden. Vilka hästkaraktärer skapar ni? Har de verkliga förebilder eller hur kommer de till er? Hur tänker ni kring relationerna mellan hästarna och deras människor? Och vilka konstnärliga dilemman brottas ni med när det kommer till att skildra/konstruera hästen i texten (konsten)?
Malin säger: Hästen är så klart alltid viktig när jag skriver. I många böcker finns en verklig häst som förebild, i Ett eget lag finns min systers welshponny Master, i ponnykompisar finns Jova, som hette Joleva i verkligheten och som mina föräldrar köpte när jag var för liten för henne (men som jag sedan växte i och tävlade i dressyr i många år). Andra hästar kommer från min fantasi och får form och liv så det blir verkliga, det gäller för Sol i Malva-böckerna, Bim i ponnykompisar, Alven i Rakt mot hindret (dock hämtar jag mycket från egna erfarenheter i det som händer Alven). När jag skriver detta funderar jag på om det blir en skillnad i porträtten om de växer fram väldigt nära en verklig häst eller skapas ur fantasin. Jag tror egentligen inte det. Och jag gör likadant med människor, vissa som Athenas farmor och tränare Nenne har verkliga förlagor, andra är ur fantasin, som Athena själv, och Stig. Men fantasin lånar såklart beståndsdelar av verkligheten och ofta tar det en annan väg runt, så när de sen finns där nerskrivna kan jag se att aha, där finns drag av den hästen eller den personen. Läs mer
Alla som läser hästböcker minns dem, de oförglömliga hästkaraktärerna, Silver, Twiggy, Black Beauty, ända sedan genrens början har starka hästkaraktärer trätt fram. Och det är kanske också ett av de grundläggande krav vi ställer på genren, att det ska finnas starka hästkaraktärer i böckerna. Men- vad är egentligen en hästkaraktär? Hur hanterar hästboksförfattarna paradoxen att skildra någon som inte har mänskligt språk genom mänskligt språk, och placera någon som inte kan förstå världen i termer av mänskliga berättarnarrativ i ett mänskligt berättarnarrativ? BaraHästböcker ger sig in i ett samtal om hästkonstruktioner, berättarnarrativ, avbildning, förvanskning, skapande och genremönster. Läs mer
Nu startar ett nytt tema här på bloggen. BaraHästböcker är nyfikna på hästarna i litteraturen och undersöker hur de skrivs fram och hästarnas roll i vårt eget skapande. Idag startar vi med de litterära hästar som bor i vårt inre. Fyll gärna på med era egna starkast levande hästbokshästar.
Malin säger: Kanske har vi pratat för lite om hästen i vår boksamtal? Hästarna är ju kanske ändå de viktigaste karaktärerna i en hästbok. Den första hästen jag tänker på är Silver, i Britta och Silver. Jag minns hans hoppglädje, hans små spetsade öron varje gång Britta kommer in i stallet, och det enorma vemod som finns i de senare böckerna, när Britta egentligen borde sluta rida ponny men inte vill skiljas från sin älskade Silver – en känsla som jag så kunde identifiera mig med som nioåring, ständigt planerande hur jag och min älskade Fleur (Flower i mina debutböcker om Joanna) aldrig nånsin skulle skiljas åt. En annan oförglömlig häst från samma serie är den busiga skäcken Billy, ständigt skenande med en ägare som borde haft en moppe istället. Ja, när jag tar mig tillbaka till Pahnkes litterära värld står hästarna på rad i mitt minne. Lille-man, Sessan, Skarpheden, de två ponnyerna Tim och Tom. Alla med tydliga egna personligheter. Läs mer
I helgen har det varit bokmässa i Göteborg. BaraHästböcker har scenframträtt på flera olika scener och Katja och Malin har dessutom haft egna framträdande. Några av er kom och tittade och det var jätteroligt!
Hoppet handlar om Stig och ponnyn Bim 
och om att hoppa för allra första gången. Om att erövra något man inte kan som är lite läskigt. Och om alla känslor det kan väcka. När jag läser boken tänker jag mycket på den där längtan efter att lära sig. Hur jag plöjde alla faktaböcker jag kunde hitta om hästar och ridning när jag var barn och red. Men samtidigt går det inte att lära sig allt där, inte allt det som har att göra med känslor och hur det är att ha relationer till hästar och människor. Där tänker jag att skönlitteraturen är en annan slags samtal. Jag blir lite nyfiken på vad du vill prata med dina unga läsare om? I ditt författarskap och i den här boken, och kanske särskilt med dem som är ganska nya, både i läsningen och i ridningen?
Ja, det finns mycket som vi inte kan lära oss i faktaböcker – eller på ridlektioner, som handlar om känslor och relationer. Där tror jag skönlitteraturen verkligen kan hjälpa. Jag skulle önska att fler ridskolor lyfte in hästböckerna mer i undervisningen och gav plats till samtal kring berättelserna. De ger en möjlighet att växa som hästmänniska och ryttare.
I mina böcker vill jag sträcka ut en hand och en spegel, till de unga ryttarna och berätta Läs mer
