Anna Sellbergs första hästbok kom 1983. Sen dess har det blivit en mängd böcker, för olika åldrar och målgrupper, både skönlitterärt och fakta. Malin kontaktade henne för att få höra hennes tankar om sitt författarskap och om hästboksgenren.
Hej Anna!
Vill du börja med att berätta om vad du skriver på just nu?
Det jag skriver på just nu är en hästdeckare för vuxna, som hittills bara har titeln Wendela-2. Jag brukar aldrig ha någon fast titel på mina manus, utan de heter i den ordning de kommer, så att säga. Titeln bestämmer jag sedan tillsammans med förlaget.
Manuset ska vara klart den första augusti. Det ska bli en ljudbok, min andra hästdeckare för vuxna.
Vad är det som driver dig att skriva den?
Drivkraften är densamma som med alla manus och böcker jag gjort: en känsla av att ”det här vill jag berätta”. Först kommer det ofta en bild eller en situation, och sedan dyker historien upp allteftersom.
Men vad var det som fick dig att vilja skriva en hästdeckare för vuxna?
Jag har läst en del deckare, och de berättar i princip aldrig om den värld som jag själv brukar vistas i – hästvärlden. Många är också väldigt blodiga och tämligen overkliga, med människor som ruvar på hämnd i 30-40 år, skär andra till slamsor, och så vidare. Jag ville skriva en verklighetstrogen deckare, med en huvudperson som är som vem som helst och poliser som klipper gräsmattan och umgås med sina barn.
Att Wendela Vide fick bli veterinär är dels för att det verkar vara ett kul jobb, dels för att hon genom sitt yrke vistas just i hästvärlden. Hon arbetar i ett distrikt, kör omkring mellan gårdar och stall, möter olika människor och så vidare.
Och vad är största skillnaden att skriva hästböcker för barn eller för vuxna?
Skillnaden är framförallt att man inte kan utveckla saker på samma sätt när man skriver för barn/ungdomar.
I hästböckerna om Sara (utgivna i Polluxklubben i början av 2000-talet) är huvudpersonen i sextonårsåldern. Hon och hennes kille Micke pussas och håller handen, medan Wendela har vuxna och mer utvecklade relationer, eftersom hon är dubbelt så gammal.
I övrigt är det ingen större skillnad, en bra historia för ungdomar håller även för vuxna – och tvärtom. Se bara hur många vuxna som läst Hungerspelen eller Cirkeln och älskar dem! Men barnböcker för Läsa Lätt, som jag ju skrivit flera i serien om Vera och Buster är ju en helt annan sak. Där är ett mycket enklare språk och varje ord är viktigt för helheten.
Du har skrivit hästböcker under väldigt lång tid. Vill du berätta om när du debuterade och hur det gick till.
Oj! Det var ju förra seklet ju … Hahaha.
Jag var bara sjutton när jag skrev ett manus om en tjej som hette Mirre och hennes kompis Ankan, och skickade det till Bonniers, Rabén & Sjögren och B Wahlströms.
En vårdag ringde en av redaktörerna från B Wahlströms bokförlag, och berättade att de ville köpa manuset. Jag minns fortfarande hur jag stod i köket och pratade i telefon med henne! Det skulle gå i Bokklubben Silverhingsten och jag skulle få 3 000 kronor i royalty.
Jag gick bara i tvåan på gymnasiet då, så det kändes ju helt fantastiskt. Boken kom ut året därpå, strax efter att jag tog studenten.
Sedan skrev jag ett manus till om Mirre och Ankan, och så Guldfuxen.
Guldfuxen är den bok som jag tror flest läsare har en relation till. Många av En död mans lyssnare, har hört av sig med kommentarer som ”Åh, Guldfuxen, DEN läste jag när jag var liten …”.
Roligt är också att många sparat den i bokhyllan, fast de sedan länge är vuxna.
Vad var det som fick dig att börja skriva på Mirre på ridläger?
Vi bodde i Motala och jag ville bli författare, så jag skrev och skrev och skrev. Läste oerhört mycket också, för jag är uppväxt i en familj med böcker och bokhyllor precis överallt i hela huset. Det var allt från Gulagarkipelagen av Solzjenitzyn till Fem-böckerna, typ.
Var det nån särskild hästbok som betydde mycket för dig?
Nan Ingers böcker om Piglet och Dunet. Vet inte hur många gånger jag läst Sedan red jag Dunet. Hon visade vägen till att skriva mer verklighetsbaserade hästböcker, som handlade om det riktiga livet i stallet, med flerdimensionella människor, krånglande hästar och så vidare.
Jag blir fortfarande alldeles lycklig när jag tänker på hennes böcker, som Ridsommar på Västanås, Önskas köpa: litet sto, Natt med häst …
Även Gunilla Woldes böcker om Twiggy betydde mycket, liksom Monica Dickens böcker om huset vid världens ände. Svarta Hingsten-serien (av Walther Farley) läste jag också, om och om igen, liksom Black Beauty av Anna Sewell
Vad var det med Twiggy-böckerna som inspirerade?
Att Gunilla Wolde skrev om verkligheten, och så bilderna i kombination med texten – i böckerna fanns det alltid verklighetstrogna blyertsteckningar.
Men jag läste ju allt – precis allt – bara det var en häst inblandad på minsta vis … Har väl typ tre eller fyra bokhyllor härhemma fulla med gamla hästböcker, och köper fortfarande hästböcker på antikvariat.net och så vidare.
Kan du se hur dessa författarskap påverkat ditt skrivande?
Ja, absolut. Just i det att saker ”är på riktigt”, att allt inte bara är enkelt eller lätt.
Har dina egna rid och hästerfarenheter varit viktiga i ditt författande? Hur i så fall?
Ja, absolut! Jag tycker det är viktigt att det är RÄTT, rätt uttryck, rätt dofter, rätt språk …
Den senaste Vera och Busterboken handlar till exempel om att hovslagaren hälsar på. Då är det jättenoga att illustratören verkligen ritar SÖMMAR och inte spikar. Så jag skickade bilder på hur allt såg ut, hur hovslagaren står när hon jobbar, och så vidare.
Likaså är En död man faktakollad både flera veterinärer och en polis med lång erfarenhet, innan manuset var klart. Och det roliga är att lyssnare har hört av sig och sagt att ”det är så himla verklighetstroget, jag hade faktiskt också beredskap i natt, precis som Wendela…”. Det gör mig jätteglad!
Vad är det som gjort att du valt att skriva hästböcker? Vad har genren som lockar dig som författare?
Att jag älskar hästar, förstås. Där av hjärtat är fullt talar munnen …
Sedan är det en väldigt tacksam värld att skriva om. Där finns allt från kärlek till svartsjuka, hämnd, tävlingsmoment, de fascinerande hästarna, faror att övervinna. Det är också en värld där kvinnor har företräde, och pratar om allt möjligt annat än män och vad männen gör eller har för sig. Hästtjejer pratar häst!
Hästen kan också användas som en sorts förstärkning till huvudpersonen i en hästbok. Den häst hon har säger mycket om henne själv, och hennes och hästens relation beskriver också henne som människa.
Sara (i böckerna Sara och fullblodsmysteriet, Rädda hästarna Sara!, Sara och clownen som grät, Över alla hinder Sara och Akta dig, Sara!) är rolig, framåt och ser på världen med humor. Hon har en stark, snabb och ganska busig häst som hoppar allt. Tillsammans gör de saker som hoppar terrängbanan i skogen barbacka i full fart, trots att hon egentligen inte får göra det när hon rider ensam. Sara hoppar också hinder som är högre än hon egentligen vågar, för att hon litar på hästen. På hans rygg vågar hon ta risker och blir oövervinnerlig. Hon behöver ingen Sankt Göran som dödar draken och räddar henne. Hon dödar den själv – med bara händerna – eller tämjer den och har den som husdjur.
Finns det också några problem i eller med hästvärlden som intresserar dig att skriva om?
Ja, jag har bland annat skrivit en Sara-bok om slakttransporter – hur hästar köps in i forna öststaterna, och fraktas vidare till slakterier många hundra mil bort, i södra Europa, med Sverige som transitland. Den heter Rädda hästarna, Sara och kommer som ljudbok i sommar, utgiven av Lind & co.
I Mirre på ridläger köper Mirre en före detta travare, och Ankan en häst som hon inte riktigt klarar av. I stället får Ankan så småningom köpa sin älsklingshäst på ridskolan.
I Guldfuxen får den elaka, bortskämda flickan en fin häst som hon förstör, och hennes pappa har stort inflytande på ridskolan enbart på grund av att de är förmögna – medan huvudpersonen är väldigt snäll och familjen är en vanlig familj, utan särskilt mycket pengar.
Det finns mycket att skriva om inom hästvärlden, men en del av det funkar inte alls i ungdoms- eller barnböcker.
I en ungdomsbok kan man ju inte på samma sätt gå in på de ekonomiska orsakerna som får människor att frakta hästar genom Europa på trånga lastbilar utan mat och vatten i flera dygn, för att sedan slaktas på Sicilien. Därför är det spännande att skriva för vuxna också, för då kan man skildra problemen på ett vuxet sätt.
Hur har du upplevt att det är att vara hästboksförfattare? Har det ändrats över tid?
Oj, stor fråga. När jag började blev genren ofta väldigt nedlåtande behandlad. Böckerna om Biggles och Hjortfot för killar var bra och roliga, men handlade en bok om tjejer och hästar var det bara larvigt och ointressant.
Förr drogs också alla hästböcker över en kam. I dag får de ta plats på ett helt annat sätt, och det finns en medvetenhet om att hästböcker har sin egen plats i bokhyllan. Det finns också en stor variation inom genren numera, och det är väldigt roligt!
Sedan kan jag tycka det är tråkigt att förlagen ofta kör samma koncept varv efter varv, men det är ju för att hela förlagsbranschen svajar åt olika håll. Man ger hellre ut säkra kort, typ nummer 17 i en sedan länge urvattnad serie, än köper in manus från en ny författare, med roliga idéer och sitt eget sätt att se på saker och ting.
Jag tror att det finns plats för både gammalt och nytt, och att det är viktigt att släppa fram unga författare. Hästböckerna måste ju följa med sin tid, och hästvärlden har förändrats otroligt mycket under de trettiofem år jag skrivit.
Tack för att jag fick vara med och bli intervjuad! Det var jätteroligt!
Hälsningar Anna
Hemsida: www.annasellberg.se
Blogg: http://blogg.annasellberg.se
Jag har också en författarsida på Facebook.
https://www.facebook.com/anna.sellberg.ahlsen
Bara hästböcker 