Brevväxling mellan Malin Eriksson och Pia Hagmar, om Pias författarskap, hästböcker och skrivande. Brev 3

Hej igen,

Så roligt att läsa ditt brev! Känslan jag får när du beskriver hur Klara böckerna vuxit fram är att Klara vuxit fram ur något som är väldigt nära dig. Det är ditt ”alternativa liv” och samtidigt böckerna du själv ville läsa.  Hur skulle det annars kunna vara? säger mitt huvud som kritisk motfråga. Vem skriver böcker som inte är nära en själv… Men jag tror böcker kan växa ur olika källor. Vi kan drivas av att vilja undersöka ett fenomen, eller utreda en frågeställning, det kan finnas ett tema som allt kretsar runt. I Klara uppfattar jag att berättelsen mer får bölja fram som livet självt.

Jag undrar om du känner att det var en skillnad på hur du arbetade när du skrev Klara och Millan? Jag vet ju att Millan också är väldigt nära ditt hjärta. Någonstans har jag läst att du tycker att det är din bästa bok. Jag tänker att Millan är mer koncentrerad runt ett tema, en ung människa som får ta för stort ansvar i en dysfunktionell familj.

Detta kanske också är en utmärkande skillnad mellan långserie och en kortare svit böcker? Att en långserie inbjuder till att plocka in många olika saker medan om det bara är en eller några få böcker så koncentreras handlingen mer? Håller du med?

Millan tänker jag också inte lika självklart är hästböcker. Alltså missförstå mig rätt, de är ju hästböcker, men jag tror att man skulle kunna ta bort hästarna och ändå ha kvar bokens kärna. På ett sätt. Men samtidigt tänker jag att hästarna och stallet är en plats som på ett unikt vis erbjuder Millan, och många av hennes syskon, en fristad. Samtidigt tänker jag också att du i böckerna leker med hästboksgenren, exempelvis i slutet av första Millanboken när drömmen om en egen häst går i uppfyllelse, på ett väldigt snöpligt vis. Hur gick det till när du skrev det? Såg du själv att du förhåll dig och leker med genrens tradition – om inte när du skrev så i redigeringsfasen.

Jag vill också lyfta en karaktär i Millan som berör mig väldigt mycket: Marianne som äger stallet där Millan är. Marianne vill ha Millan i sitt liv och ge Millan det hon inte får hemma, men Millan håller tillbaka, stark och stolt. Till sist bryter Marianne ihop och visar att hon har ett stort inre behov av att hjälpa Millan. Det är en av de starkaste scenerna jag läst någonsin, och jag tycker att den balanserar på en gräns. Det finns något farligt i att en vuxen går sönder och uttrycker sina behov starkt till en ungdom. Det kan bli fel och vara första stegen i en relation som skadar och utnyttjar ungdomen. Samtidigt är det just det Millan behöver för att kunna ta emot hjälpen. Och det är här scenen blir så intressant och berörande, för att den får fram det komplexa i relationer och i att vara människa. Den trampar på min gräns och gör mig orolig men visar mig att jag har fel och att det inte finns något fast mönster. Förstår du hur jag menar? Hur tänkte du själv när du skrev fram relationen mellan Millan och Marianne? Och framförallt hur har du känt när du läst det i redigeringsfasen? (Jag tänker att du antagligen precis som mig inte är särskilt medveten om vad du skriver när du skriver utan att det tänkandet kommer i en senare fas?)

Oj, ja nu kanske jag utmattar dig igen med frågor. Jag ska avrunda här. Och väntar ivrigt på ditt svar!:)

drömmen

Nästa brev publiceras imorgon. Läs också BaraHästböckers boksamtal om Millan-böckerna här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s