Den djupa och villkorslösa kärleken till hästar. Jag har många gånger själv försökt att förstå, eller förklara för andra, varför jag blev så drabbad av just hästar som barn. De var otillgängliga och dessutom stora och farliga, jag var minst lika livrädd som förälskad. I brist på hästar i min närhet så tecknade och målade jag dem. Jag blev också förälskad i många leksakshästar som var fina. My Little Ponies med sina förtrollande hårfärger och ikoniska symboler, min plasthäst Rosie med sina stora blänkande ögon. Vissa leksakshästar hade en luddig päls som jag och en kompis brukade dra av. De var så vackra där under! Uttrycksfulla ansiktsdrag, muskler och senor som avtecknade sig tydligt i den vita plasten. Det som gjorde intryck på mig var framför allt snygga linjer. En figur med rätt sorts linjer, silhuett och kontur. Jag försökte ibland kopiera teckningar jag tyckte om med grafitpapper men det blev ändå inte samma sak, jag lyckades inte fånga känslan. Vad är det egentligen som gör en bild magisk? Vad ger det där exakta uttrycket, men samtidigt fyller motivet med liv och rörelse?
Första gången jag möttes av den fulländade bildmagin var när jag läste Lena Furbergs tecknade serie: Vem är han? Hästen som jag kallar King! Jag hade hittat några sidor ur en trasig serietidning och i rutorna där en svart hingst flöt fram i ökenlandskapet kändes det som att hästen fick liv och nästan rörde sig ut ur sidan. Jag vet inte hur gammal jag var men det var innan jag kunde läsa och illustrationerna gick rakt in i hjärtat. Då startade också min kärlek till seriemediet och tidskriften Min Häst. Lena Furberg kunde avbilda hästar på ett sätt som gjorde dem helt verkliga, även om de var bevingade enhörningar. Och hon kunde göra vardagsrealistiska skildringar av konflikter i stallet, där människans problem och rädslor stod i fokus utan att någonsin göra avkall på det som var allra viktigast – hästen!
Förutom att gestalta hästar kunde hon också beskriva människans inre världar, det mörker och de kval som en ung person kan ha. Jag upplevde att hon verkligen tog barn och deras största rädslor på allvar. Det kunde vara motsägelsefulla eller svåruttalade känslor, som att vilja en kompis illa eller att vara rädd för sin egen häst. Jag läste också många skönlitterära hästböcker men jag blev sällan drabbad på samma sätt, omslaget var i sådana fall avgörande för min läsupplevelse. En illustratör jag tyckte mycket om var Jennifer Bell som gjorde fantastiska omslag till Pollux hästbokklubb. Där gav hon även ut två egna seriealbum och de älskade jag eftersom att det var berättelser som kombinerade realism och antropomorfism. Hästarna hade mänskliga drag och inre monologer, samtidigt var de så vältecknade och så trovärdiga i sitt beteende. Många illustratörer tyckte jag tappade det ”hästiga” uttrycket eller bara tecknade en och samma häst, stöpt i en mall.
Under barndomsåren skapade jag själv massor av hästserier. Vissa komiska, men oftast dramatiska om hästar som hamnade i fara (eld och vargar i skogen!) eller hos elaka ägare. Jag red på ridskola av och till men mest hos min bästa vän på hennes gamla snälla travare. Att få en egen häst var en dröm som nästan var för stor och smärtsam för att närma sig, en värkande längtan. Men när jag fyllde tolv slog faktiskt drömmen in och jag fick en egen häst – Penny! Det var åren med henne som verkligen fick mig att förstå vilken kärlek som kan finnas mellan häst och människa, den förening och det starka band som kan uppstå. Hon var en komplex natur och jag fick ständigt ifrågasätta och omvärdera min bild av ”hästen”. Hon hade dessutom de snyggaste linjer jag sett! Jag är så glad att hon fanns med mig under mina tonår och att jag fick växa upp med henne. Efter högstadiet gick jag bild och form på gymnasiet för att sedan plugga på serieskolan i Malmö, därefter Gerlesborgsskolan i Stockholm. Det var formativa år där jag rörde mig mellan olika sorters bildspråk och försökte hitta min berättarteknik, jag experimenterade mycket och tecknade även många serier utan hästar. Under dessa år blev jag influerad av självbiografiska serier och serieskapare såsom Anneli Furmark, Mats Jonsson, Simon Gärdenfors och Sara Hansson. Mina första serier började publiceras i Min Häst 2014 och det var en följetong kallad Malin och Mollys riddagbok. Även om det var en fiktiv serie om karaktären Malin och hennes häst så var det egentligen berättelser om mig och Penny, såklart! Jag har sedan dess tecknat fristående serier till tidningen och jag har genom åren kombinerat tecknandet med annat arbete eller studier. Jag har nyligen gått ut det litteraturvetenskapliga programmet Redaktionell praktik och nu gör jag min praktik på ett förlag. Förhoppningen är att kunna kombinera tecknandet med förlagsarbete i framtiden, att både få skapa och att arbeta med andras skapande.
Mina serier utspelar sig ofta i vardagen i stallet. Ett återkommande ämne är hur ens förväntningar kan krocka med verkligheten och hur man lär sig hantera det. Många av mina berättelser handlar nog mest om att lära sig förstå vad man egentligen vill och att acceptera sina faktiska känslor. Som att ha modet att erkänna när något är för svårt, att man kanske inte vill tävla, eller ens rida på det sätt som är norm. När jag ska teckna en serie skriver jag först synopsis till ett manus, därefter börjar jag med karaktärsskisser. Jag tecknar sedan titelsidan innan jag har färdigställt manuset och resterande sidor skissar jag också en i taget, de får växa fram. Mina original är alltid fulla av tippex och omtuschade illustrationer som jag klippt och klistrat in ovanpå de jag inte blivit nöjd med… Jag har verkligen försökt att teckna mer konsekvent, allt från början till slut, men jag har insett att jag behöver arbeta långsamt och i etapper – som ett slags collage. Seriemediet är så effektfullt för att iscensätta historier, där dynamiken och växelverkan mellan bild och text kan användas för att gestalta både det inre och yttre. Jag menar bara: tankebubblor! I skönlitteratur kan jag ofta sakna att få en bild av händelseförloppet under läsningen. Hur ser en rädd häst ut, eller en trygg häst? Att teckna hästar och att försöka fånga deras uttryck upplever jag som en ständig kamp. Så fort jag tror att jag har lyckats med en häst, ångrar jag mig genast och tecknar om. Likadant är det givetvis med människor – hur tecknar man olika personer och individer? Hur tecknar man vad någon känner? Jag tänker ofta på min rädsla för hästar när jag var liten och vad det betydde att få läsa om karaktärer som upplevde samma sak. Vuxenvärlden tar sällan upp den problematiken och serierna jag växte upp med gav mig en känsla av att bli sedd. Den känslan önskar jag själv att förmedla i mina serier!
Jag kan fortfarande inte förklara min djupa kärlek till hästar i barndomen. Däremot så förstår jag hur den allmänna kärleken till alla hästar kan försvinna. När min häst Penny gick bort 2009 så slutade jag själv med hästar, trots mina envisa löften om att aldrig göra det när jag var yngre. Min kärlek räckte inte till flera hästar och jag hittade inte tillbaks till den där ursprungliga känslan. Jag skriver fortfarande om mina upplevelser med Penny och det blir på något vis alltid henne jag illustrerar trots att jag försöker skildra olika sorters hästar. Hon är min ständiga förlaga, alltid närvarande i mina teckningar. Min fina vita häst!
Bara hästböcker 