1966 kom den första boken om Britta och Silver, en bokserie som skulle bli en av de mest framgångsrika i Sverige. Efter 14 böcker avslutades serien 1978 med Britta och Silver får en vän. Vad hände sedan? Vad gör Lisbeth Pahnke-Airosto idag? Och vad handlar hennes nya bok Jag gör som jag vill! om?
Jag gör som jag vill! är den första boken du släpper på 28 år. Hur kommer det sig att det blev ett sådant långt uppehåll?
Jag började skriva i tidningen Ridsport 1972 på hösten, det var då den startades. Så småningom bad de mig ta hand om Ponnykrönikan, vilket är bland det roligaste jag har gjort i mitt liv. Ridsport kommer ut var fjortonde dag, och jag inbillade mig att jag skulle kunna skriva böcker parallellt med Ridsport. Jag hade ansvaret att hålla reda på precis allt som hände på ponnysidan i hoppning, dressyr och fälttävlan, det kändes som om jag ständigt hade en deadline hängande över mig. Jag skrev så där 830 ponnykrönikor utan att missa en enda deadline – men det gick förstås ut över bokskrivandet, jag orkade inte med det samtidigt. Helgerna gick åt till att åka och bevaka tävlingar eller att åka hem till någon duktig ponnyunge för en intervju, och så var det rankinglistorna – dem skulle jag kunna skriva en egen bok om. Men det är en annan historia.
Har du slutat skriva hästböcker och i sådana fall, hur kommer det sig?
Nej nej, inte alls, egentligen! Jag lever ju mitt bland våra hästar, vi har sju stycken, egna uppfödningar allihop, allt från fyra år till 31! Min gamle Shilton, född 1990, där finns en lång och fin berättelse att ta fram, om allt vi varit med om tillsammans. Och tänk bara, efter så där 45 år som skribent på tidningen Ridsport, alla intervjuer jag gjort “hemma hos” ponnybarnen, och alla Ponny-EM jag varit på runt om i hela Europa – det finns massor kvar att berätta om.
Hur tänker du kring Britta & Silver böckerna idag? Hur tror du att de har påverkat hästboksgenren?
Jag tänker att jag var så ung, när jag skrev de första böckerna! Direkt efter studentexamen 1964, då jag var 18 år, satte jag mig och började skriva. Jag var ung, entusiastisk, jag ville skriva hur det verkligen var, att vara en liten ridskoletjej i Sverige, jag skrev verkligen direkt från hjärtat om allt det som fyllde upp mina tankar. Det var många känslor. Folk som tyckte att “varför köpte du inte en riktig häst?” när jag kom där med världens underbaraste lilla ponny. De som jag kände då, som hade egen häst, de hade köpt en häst och de behöll den tills den dog, det var så långt från dagens kat B-C-D-stor häst i rasande tävlingstempo. Sammy, som var förebilden för Silver, blev också hos mig tills han dog, vid 23 år ålder. Och jag strödde frön av förgätmigej på hans grav…
Kanske har mina böcker påverkat hästboksgenren mot en mera verklighetsnära skildring av hästlivet? Kanske har det blivit mindre av stall som brinner, “hjältar” i olika sammanhang, små rädda ungar som plötsligt klarar av stallets värsta buse, och alla ryttare som “visste” redan när de red mot första hindret, när man egentligen inte vet nånting förrän man är i mål. Ja, det här kan man utveckla. För mig har det alltid varit det viktigaste att ha en samhörighet och en äkta känsla för sin häst som personlighet oavsett hästens eventuella prestationer.
Verklighetens Silver kallades för Sammy. För att se fler bilder, besök Lisbeths hemsida här.
Är det annorlunda att skriva berättelser som inte handlar om hästar?
-Ja, på flera sätt är det väldigt annorlunda. I en hästbok tillkommer den extra dimensionen av känslor och samspel mellan människa och häst, och man beskriver hästarnas personligheter kanske lika ingående som människornas. Dessutom får man ofta handlingen liksom gratis i en hästbok, då det ofta rör sig om en målsättning med ridningen, kanske inridning av en unghäst, hoppträning eller en hägrande tävling.
Jag gör som jag vill! är en självbiografisk bok om din uppväxt i femtiotalets Sverige. Är den berättelsen helt ”sann”? Är det viktigt att vara verkligheten trogen och hur påverkar det i sådana fall skrivprocessen?
Det var så här, att jag började tänka på hur mitt liv var, innan hästarna blev en så stor del av det. Vem var jag som tio-åring, utan hästar i mitt liv? Då började jag komma ihåg en massa saker, och så började jag skriva ner den här berättelsen om Beppe, som “gör som hon vill” och går sina egna vägar. Det var så roligt, så nu finns det två böcker till, och de kommer ut nästa år. Det blev alltså en serie om Beppe, flickan som var jag, innan jag började rida.
Ja, det mesta är faktiskt sant, jag tycker ju om att skildra verkligheten – och det påverkar väl i så fall skrivprocessen så till vida att det inte blir några alltför tillrättalagda “lyckliga” slut. Det märks kanske mest i bok nummer 2, Jag ska klara det! där idrottstjejen Beppe kämpar sig igenom skolmästerskapet i friidrott.
Den här berättelsen utspelar sig på 50-talet. På vilket sätt tror du att den tilltalar en läsare i dag?
-Egentligen är det ju inte så väldigt länge sedan – och om boken kan nå fram till olika generationer idag, så tror jag att det finns mycket att prata om bland gamla och unga. Jag kan också tänka mig att den skulle passa bra som högläsning i skolan, där man kan ta upp aktuella frågor, till exempel vad får pojkar göra och vad får flickor göra. Hur är det idag? Hur var det förr? Skillnader, likheter. Det var inte min tanke från början, men jag ser ju att boken har utvecklat sig lite så. Och det är klart att den “yttre verkligheten” har förändrat sig oerhört från 50-talet och till nu. Från att tälja barkbåtar till att spela spel på en surfplatta.
Britta och Silver serien är också inspirerad av ditt egna liv. Hur mycket har du lagt till eller ändrat i den berättelsen? Vad är viktigt att behålla?
Där är det också väldigt verklighetsbaserat. Det var ju precis så där det var på den tiden, för mig. Jag var ju en typisk ridskoleunge, red på ridskola en halvtimme i veckan, det kostade 3 kronor, och redan på bussen på väg hem satt jag och längtade efter nästa vecka, och undrade om jag skulle få favorithästen…
Det viktiga att behålla – ja, det måste ju var den längtan man kände, längtan efter en egen häst, och hur ouppnåeligt det verkade. Det måste ju många barn känna igen även nu, när klyftorna ökar mellan dem som föds på hästgårdar med ridande/tävlande föräldrar och dem som inte ens har råd att rida på en ridskola.
Du är ju även aktiv som ridsportjournalist. Skönlitterär eller journalistisk text, vad är roligast att skriva?
Nja, det är ju två helt olika saker. En text i en tidning är ju rolig att skriva, för när man är klar så är man klar, och så går man vidare till nästa uppdrag. Det känns ju alltid bra att bli färdig med något. Men en bok – därinne kan man leva i månader, tillsammans med de människor som växer fram och som ofta väljer vägar som man som författare inte riktigt har tänkt sig. Så det är ju spännande på ett annat sätt!
Besök Lisbeth Pahnke-Airostos hemsida här.
Bara hästböcker 