Gästblogginlägg av hästboksdebuterande Angelica Öhrn

Jag älskar hästböcker, har en hel bokhylla full. Där finns vällästa böcker med röda tygpärmar i vilka sidorna delvis sitter löst. Inuti har jag strukit över namnen Sussi och Jeanette och skrivit dit mitt eget med min snyggaste skrivstil. Där finns böckerna om Klara och Sigge. Böcker av Nan Inger Östman och Gunilla Wolde. Ja, och så Britta och Silver förstås. Det är berättelser om ljusaste livsglädje och enorm handlingskraft, svart besvikelse och djup sorg men också om hästarnas läkande kraft.

Min hästbokshylla fylls ständigt på. Det ges ut många bra hästböcker. Inte heller klarar jag att lämna en loppis utan att först kolla hästboksutbudet. Tänk om det finns någon bok om Susan, Maria eller Annika som jag inte har. För att inte tala om böckerna om Jill. Jag älskar Jill. Jag tror till och med att jag kan säga att hon är en av mina största förebilder i livet. Om det låter knäppt? Kanske det. Men låt mig berätta varför.

Jill och hennes mamma, som för övrigt är barnboksförfattare flyttar in i grindstugan i byn Chatton. Jills pappa har nyligen dött och de har ont om pengar. I Chatton rider alla barn. Men Jills mamma har inte råd att låta Jill ta ridlektioner. Än mindre köpa en egen häst. Sedan händer det otroliga. Ett förlag vill köpa rättigheterna till Jills mammas böcker och plötsligt får Jill möjlighet att köpa en häst. Hon kan dock inget om hästar och har ingen som kan hjälpa henne. Men Jill har bestämt sig. Hon ska lära sig rida och hon ska bli en duktig ryttare. Det blir tuffare än hon trott. Förutom att lära sig rida måste hon även försörja sin häst. Och att ha häst är dyrt.
Det finns en oerhörd energi i böckerna om Jill. Handlingskraft och stenhård vilja. Jill ger aldrig upp. Hon råkar ut för svårigheter men hon lyckas (nästan) alltid hitta en lösning och det är därför jag älskar böckerna om henne. För att de hjälper mig att se att allt är möjligt och att jag kan uppnå vad jag vill bara jag kämpar för det.

I skrivandets stund har jag kontrakt på två hästböcker. Jag måste fortfarande nypa mig själv i armen när jag tänker på det. Min dröm har gått i uppfyllelse. Inte bara en gång, utan två. Det är helt fantastiskt!
Våren 2018 kommer Drömmen om Chamir ut hos Ordalaget bokförlag. Den har inspirerats av just Jillböckerna och handlar om Julia som mest av allt önskar sig en egen häst, men inte vilken häst som helst, utan Chamir på ridskolan. Chamir passar inte på ridskolan och ska säljas. Julia bestämmer sig för att Chamir ska bli hennes. Till varje pris. I den berättelsen vill jag lyfta fram en ung tjej som vet vad hon vill och jag vill visa hur långt man kan komma med påhittighet och driv.
Min debutbok, Anton och Teitur som kommer ut hos Kikkuli förlag, är däremot betydligt mörkare.
När Antons pappa flyttar till Tyskland för att arbeta köper han hästen Teitur till Anton. Teitur kommer att betyda allt för Anton. Han finns där med sin värme och trygghet när pappa är i Tyskland och när mamma jobbar över. Teitur ställer inga frågor. Hos honom kan Anton bara vara. I stallet flyttar sedan hästen Humlan in. Hon är en tävlingshäst, men hennes ägare Kristin klarar inte av henne. Anton och Kristin blir vänner. En vänskap som växer till något mer. Men vad vill Kristin egentligen? Och hur är det med pappa? Varför köpte han Teitur åt honom? När Anton inser svaret på dessa frågor blir det så svårt att hantera att han rymmer tillsammans med den enda han verkligen litar på: Teitur.

I min första version av boken lät jag även Anton bli mobbad för sitt hästintresse. Så småningom tog jag bort det. Mina egna söner slutade med ridning när de insåg att de var ensamma killar på ridskolan. Därför vill jag inte bidra till att förstärka bilden av att hästar inte är något för killar.

Det finns något gemensamt hos Julia och Anton. Båda längtar. Julia längtar efter en egen häst. Anton längtar efter tillhörighet. Jag skriver om längtan eftersom det är en känsla som påverkar oss mycket. Ibland så mycket att vi inte kan känna oss hela inombords.

Och anledningen till att jag skriver om hästar är förstås för att de är de finaste djur som finns. Och för att jag alltid har längtat efter en egen…